From now on
Där Hockey-Claes är vill vi också vara.
megafonen.nu/musik/
Bästa låtarna från 2010
1. Sufjan Stevens - All Delighted People
2. Women - Can't You See
3. The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt
4. Arcade Fire - Sprawl II
5. Sufjan Stevens - I Walked
6. The National - Bloodbuzz Ohio
7. Superhumanoids - Persona
8. Harlem - Someday Soon
9. Twin Shadow - Tyrant Destroyed
10. Adam Green - Boss Inside
11. Belle & Sebastian - I Didn't See It Coming
12. Ratatat - Drugs
13. Sufjan Stevens - Enchanting Ghost
14. Chicagojazzen - Buenos Aires
15. Japandroids - Darkness On The Edge Of Gastown
16. The Roots - Walk Alone
17. The Radio Dept. - Domestic Scene
18. Kids & Explosions - Everything
19. Beach House - Zebra
20. Tyler, The Creator - French
_________________________________________________________________________________
Det var årets sista lista, vad tycks? Nu kommer det förmodligen bli så att jag och Anton kommer att ha någon typ av musikblogg på megafonen, kan återkomma med mer info om det. Tack till alla fyra läsare som följt oss under året. Och vafan, mixtape-tävlingen? Vad hände med den?
/Elias
Topp 5 Eps från 2010
De här är de bästa jag har hört i Ep-väg i år.
5. Üni Foreman - Bithces, Bitches, Bitches EP
Üni Foreman fortsätter visa stor potential låtskrivarmässigt och på denna andra Ep hittar man även helt rätt produktionsmässigt. Erik Karlsson har gjort ett stort jobb som producent, men som sagt också mycket cred till låtskrivarna som ständigt levererar bra låtar. Älskar reverbet.
4. Superhumanoids - Urgency
Superhumanoids visar även dom stor potential med ett koncept som funkar. Hoppas att de kan fortsätta på samma bana och att tiden ger dem mer erfarenhet. Snyggt melodiskt och en väldigt stark produktion, lagom krautigt. Lyssna på Persona!
3. Salenko - Cretaceous Scene
Männen i Salenko bjuder oss på en Ep som lovar mycket, och alldeles säkert kommer det bara bli bättre med tiden. Ser fram emot deras nya Ep som borde släppas inom kort. Cretaceous Scene har väldigt starka låtar, ofta med multipla gitarrslingor slingrade runt varandra och ett sångljud som stundtals är perfekt. Ett ännu tydligare sound skulle göra saker ännu bättre och det tror jag att vi kommer få höra på nästa släpp. Håll utkik!
2. The Tallest Man On Earth - Sometimes The Blues Is Just A Passing Bird
En Ep som jag nu känner att jag öste lite för mycket kritik över. Sista låten Thrown Right At Me har jag fortfarande inget till övers för men resten av låtarna är faktiskt riktigt bra. Kristian är, som jag sa i min albumlista, alltid att lita på. Like The Wheel är en av årets bästa.
1. Sufjan Stevens - All Delighted People EP
Årets Ep, och som jag tidigare sagt, årets släpp är Sufjan Stevens All Delighted People EP. Den timmeslånga Ep'n är fantastisk rakt igenom. Den har både flest briljanta melodier och flest magiska arrangemang. Det är det mest känslosamma och ambitiösa vi hör musikåret 2010. De tre första låtarna skulle nästan kunna vara årets tre bästa låtar och resten är knappt sämre. För att sammanfatta så är All Delighted People det som jag uppskattat mest under året och Sufjan Stevens överhuvudtaget är årets största musikaliska upptäckt för min del.
Bästa albumen från 2010 plats 10-1
Här kommer den så, i och för sig lite senare än jag sa men det har sin förklaring. De 10 bästa albumen från 2010!
10. The National - High Violet
The National fortsätter att prestera med en skiva som är supersnygg rakt igenom egentligen. Problemet med skivan är att den alltför ofta bara är just snygg, och inte särskilt intressant. Låtar som Afraid Of Everyone, Anyone's Ghost och England har melodier som inte alls är så putsade som man nuförtiden nästan kräver av The National. Den skyhöga toppen Bloodbuzz Ohio, som är en av årets bästa låtar, plus en handfull låtar till gör att skivan ändå håller hög kvalitet men jag står fast vid att 2007 års Boxer är ett mer komplett album.
9. Dangermouse & Sparklehorse - Dark Night Of The Soul
Dark Night Of The Soul får ett stort plus bara för att samarbetet är sjukt nice. Dangermouse, fantastiske Mark Linkous aka Sparklehorse och legenden David Lynch. Plattan funkar så att Dangermouse och Sparklehorse skriver musiken och utvalda artister skriver en text och sjunger låten. Resultatet blir förstås blandat då kvaliten på artisterna är blandad. Då det är som bäst är det är det bland de bästa som händer musikåret 2010. Ett par exempel på det är inledande Revenge med The Flaming Lips Wayne Coyne på sång och Star Eyes (I Can't Catch It) insjungen av en autotunad David Lynch. The Pixies sångare Black Francis bjuder på ett av de sämre spåren och överraskande nog hittar vi även Grandaddy's Jason Lytle bakom micken på ett par av de sämre låtarna. Men, allt som allt är detta ett coolt samarbete och ett fint resultat då det vore omänskligt med 13 klockrena låtar på en sådan här skiva.
8. No Age - Everything In Between
Känslan av att uppföljaren till succén Nouns skulle bli ett platt fall var stark innan släppet av Everything In Between, och precis som jag sa i min recension tidigare i år så är denna skiva inte lika bra som föregångaren. Något platt fall blev det dock inte tal om. Everything In Between bjuder på såväl knockouts som finare stunder och landar i en perfekt mix av syntnoise, atonal sång och simpla men trollbindande trummor.
7. Japandroids - No Singles
Japandroids visar med No Singles att man är ett par av noiserockens skickligaste låtsnickrare med sina tvära vändningar och fantastiska popharmonik. Jag blev slagen av stolen av debuten Post-Nothing och då man lyssnar på No Singles, som är material från bandets tidiga Ep's inser man att Japandroids varit en talangfull bubbla som väntat på att få spricka ett bra tag. Lyssna på Darkness On The Edge Of Gastown, Press Corps och Lucifer's Symphony.
6. Harlem - Hippies
Slängde kanske lite väl mycket praise över den här skivan i min recension från tidigare i år. Kanske för att jag började bli less på att ge 7or och 8or till alla skivor, vem vet. En plats på topp 10 förtjänar den i alla fall. Det är charmigt, perfekt producerat och melodiöst. Denna blandning toppat med en gnutta hasch gör den här skivan till den sjätte bästa från 2010.
5. Masshysteri - Masshysteri
Masshysteri, punkens räddare, presterar med det självbetitlade andra albumet nästan ännu bättre än man gjorde på debuten. Allt låter ganska likadant, men allt låter sjukt bra. Varje låt ger mig någonting, aldrig slarvas det med melodier eller texter. Gediget och fan så bra!
4. Women - Public Strain
Årets "grower" blev Public Strain. Vid min tidigare recension var jag, om än imponerad, aningen skeptisk. Allt det negativa fick jag dock äta upp och så här någon månad senare sitter vi här med Women's Public Strain som den fjärde bästa skivan från 2010. Soundet är nästintill perfekt och låtarna är exakta, kreativa och ständigt spännande. Inledande Can't You See är en av de bästa låtarna jag hört detta år. Plus för ett av årets snyggaste omslag.
3. Villagers - Becoming A Jackal
En annan "grower" från i år var Villagers debut Becoming A Jackal. Tyckte visserligen att det lät rätt bra då jag lyssnade de första gångerna men det var då jag återupptog lyssnandet efter ett par månaders paus som jag plötsligt började höra vilka fantastiska låtar Conor O'Brien skrivit. Mixen är väl kanske inte det bästa vi hört i år men produktionen är oerhört genomtänkt och nästan nyskapande. Melodiskt är det klockrent och texterna faller mig ypperligt i smaken. Komplicerad engelska och ett sjukt bra flow hela tiden. Har även hittat den där röda tråden som jag saknade då jag skrev min recension. Nummer tre från i år alltså, Villagers. Remember the name folks!
2. The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt
Kristian Mattson och The Tallest Man On Earth känns som någonting som ständigt återkommer och skänker evig glädje till folket. The Wild Hunt är som jag avslöjade tidigare i år inte riktigt lika bra som Shallow Grave men även denna skiva har växt och sträckt sig ända fram till en andraplats på denna årslista. Förklaring känns överflödig på något sätt. Lyssna på de tre första spåren så förstår du.
1. Adam Green - Minor Love
På något sätt känns det här lite fel. Årets bästa släpp, som hade varit rätt solklar etta på denna lista om det hade varit ett album, kommer ni att hitta högst upp på listan av årets bästa EP's som kommer snart. Därför känns det lite konstigt att ge prisernas pris till det som egentligen är det näst bästa släppet. Men! En etta måste vi ju ha och även om inledningen lät aningen negativ så är årets bästa album en makalöst bra skiva. Min ständige bäste vän Adam Green frälser mig igen ett av hans starkaste släpp någonsin. Med Minor Love tar Green steget mot ett alternativare sound. Ett steg som alltför få musiker idag väljer att ta. Det finns åtskilliga exempel på band som gjort grymma första skivor och sedan gått närmre och närmre mot det som gemene man gillar istället för att behålla sin integritet. Green tar alltså det motsatta steget, och han gör det med bravur. Som vanligt är det melodierna och framförallt texterna som gör Green så bra, men här hittar han även helt tillbaka till perfekt instrumentation och produktion som han stundtals tappat, framförallt på förra skivan Sixes And Sevens. Jämnt är det som vanligt, med toppar som Boss Inside, Give Them A Token och Oh Shucks. Keep 'em records coming Adam!
_______________________________________________________________________________________________
Där är dom alltså, årets bästa skivor. Listan över 2010 års bästa Ep's och låtar kan ni förvänta er inom kort, håll till godo.
/Elias
Bästa albumen från 2010 plats 20-11
Efter en lång lång lång paus på bloggen har jag, Elias, sammanställt en lista med mina favoritalbum från 2010. Det här inlägget kommer att innehålla plats 20-11. Resterande skivor kommer förmodligen presenteras precis i slutet av året, om jag inte skulle hinna sammanställa de platserna redan under veckan. Då kan det hända att det blir tidigt släpp även på de allra bästa albumen. Förhoppningsvis kan även Anton jobba ihop en lista till i slutet av året. Här kommer dom iaf, vi börjar med nummer 20!
20. Little Women - Throat
Little Women gjorde en av 2010 års mest intressanta och spännande skivor. Blir fortfarande alldeles tagen då jag lyssnar på de allra intensivaste delarna av den här skivan. Stora plus för kreativitet och ett album som är en upplevelse framför allt annat.
19. Cocorosie - Grey Oceans
Även Cocorosie har gjort en mycket speciell skiva som ständigt är intressant och en del moment som är alldeles fantastiska. Det håller inte alltid samma höga nivå men med de höga topparna och den spännande produktionen så platsar skivan på topp 20.
18. Ättestupa - Begraven Mot Norr LP
Svenskt noiseband som med två stycken, över femton minuter, långa låtar visar stor talang och känsla för noise. Sången/skriken/pratet, som ligger allra längst bak i ljudbilden är kusligt bra och gitarrstämmorna på Skymningen är så oerhört klockrena. Grymt intressant lyssning rakt igenom.
17. Ratatat - LP4
Ratatat har med LP4 gjort årets bästa electroalbum. Då jag lyssnat på Ratatat tidigare är det alltid gitarrerna jag varit mest imponerad av och även på LP4 bjuds vi på en del äckligt snygga tersstämmor och direkta melodier. Jag gillar även de snygga stråk - och blåsarrangemangen samt de mycket effektfulla baklängestrummorna.
16. Woods - At Echo Lake
Woods bjuder på ett av årets bästa koncept med sin folk-lo-fi och smäktande falsettsång. Tyvärr är det inte riktigt lika bra som 2009 års fantastiska Songs of Shame men Woods ger oss ändå grymt låtskriveri och en halvtimmes kurs i bra smak.
15. Swans - My Father Will Guide Me Up A Rope To The Sky
Har flera gånger under det här året plockat fram den här skivan för genomlyssning men har nog inte velat komma in i det riktigt. Men för någon vecka sedan så satte jag mig ner för att intensivlyssna igenom My Father Will Guide Me Up A Rope To The Sky. Den gången satte den sig direkt. Jag älskar att lyssna på de elakaste delarna av skivan och samtidigt titta på skivomslaget som speglar albumet på ett bättre sätt än något annat omslag gjort det här året. Det märks på låtskrivandet att Swans är veteraner och jag önskar att jag hade lyssnat igenom skivan lite tidigare så att den hade hunnit växa ännu lite mer innan denna lista skulle ut. Jag anar att den hade kunnat klättra några placeringar.
14. Ariel Pink's Haunted Graffiti - Before Today
Before Today låter precis som namnet antyder som att den är gjord långt före detta årtionde. Soundet är väldigt tilltalande bortsett från ett par tillfällen då det låter mer daterat än vintage. Ett mycket kreativt släpp där topparna är höga. Covern Bright Lit Blue Skies är fantastisk precis som Fright Night (Nevermore). Ännu en av väldigt många intressanta skivor från 2010.
13. Deerhunter - Halcyon Digest
Deerhunter bjuder som vanligt på en snygg produktion även om det inte alltid är lika starkt som tidigare EP's och LP's. Egentligen var det ett väldigt väntat släpp och det är den höga lägstanivån och en del grymma låtar som gör att den här skivan hamnar så här högt upp på listan. Deerhunter's nästa släpp blir det mest intressanta då man undrar om dom kommer att välja att fortsätta i samma spår och bli mer popiga eller om man kommer gå i motsatt riktning.
12. Sufjan Stevens - The Age of Adz
Årets överlägset största musikaliska upptäckt för mig, Sufjan Stevens, hann förutom en EP även med en fullängdare år 2010. Med The Age Of Adz börjar Sufjan rota i electrogarderoben och i stort sett alla låtar på denna skiva drivs av ett beat och domineras av synthar. Tack och lov jobbar han dock vidare med de storslagna arrangemang som var ständigt återkommande på EP'n All Delighted People. Sufjan är också en av mina stora favoriter då det gäller melody-making vilket han visar på många av dessa spår, inte minst på I Walked som helt klart är en av årets bästa låtar.
11. The Bear Quartet - Monty Python
Luleås The Bear Quartet visar framfötterna på Monty Python med sjukt många magiska instrumentala delar där gitarristen Jari Haapalainen verkar ha fått fria tyglar att gå lös hur mycket han vill. Och han gör det väldigt, väldigt bra. Är inte alltid överförtjust i Alkbergs röst men på storslagna delar där han får halvskrika som på slutdelen på sista spåret Silent Film är det sensationellt bra.
_______________________________________________________________________________________________
Där har ni alltså de första albumen och förutom resterande album kommer det förmodligen att komma en lista på både årets bästa EP's och årets bästa låtar. Skriv gärna vad ni tycker om början på denna lista. Rätt, fel eller mittemellan? Skriv även gärna er egen lista på årets bästa album!
/Elias
Soft Powers - BAD POP
Soft Powers. EP/album. BAD POP.
Soft Powers är ett osignat band från Georgia som just släppt albumet Bad Pop som finns att ladda ner gratis här på nätet. Mycket mer vet jag inte om bandet så jag går vidare med att prata om musiken på albumet.
Soft Powers är drömsk och väldigt drivig indie-pop som för tankarna till Phoenix, fast ännu mindre pretentiöst. Överhuvudtaget låter vissa låtar så där typiskt franska som viss musik gör utan att jag riktigt vet varför. Man kan även dra paralleller med band som Woods. Framförallt falsett-rösten, då den är som mest lo-fi och låter som mest bräcklig, är lik sångaren i Woods. Bad Pop är förmodligen en klassisk heminspelning som bandet gjort helt själva och det låter, precis som man kan tänka sig, inte alltför välproducerat. Den som mixat detta vet absolut vad han håller på med även om soundet i vissa låtar är mer tilltalande än i andra. Överhuvudtaget fastnar jag mer för melodier och ljudbilden i början av skivan då slutdelen nästan börjar låta som sliskig R'n'B på sina håll. Exklusive slutlåten Mary Never Sings Our Songs som är briljant! Skivan är väldigt snyggt sammansatt med en ihopmix av inledande Moon Culture och andra spåret Strawberry Soup som är makalöst bra. Och om jordgubbssoppa skulle smaka lika bra som låten Strawberry Soup är så skulle jag äta som fe-en.
Soft Powers balanserar på linjen mellan att vara bra låtskrivare och att bara vara ett sound men klarar sig ändå på detta släpp med en del bra melodier, fantastiska sångljud och på vissa spår en grym, distad bas. Framförallt är det dock soundet som jag gillar mest, även om det som sagt också håller lägre kvalitet i vissa spår. Betyget räcker till 7/10 för en skiva som jag tycker väldigt mycket om att lyssna på. Låter riktigt smutsigt och bra i en dålig bilstereo en varm höstdag!
Betyg: 7 av 10
Bästa Spår: Dr. Philip David Collins
/ELIAS
No Age - Everything In Between
No Age släpper sitt tredje studioalbum Everything In Between.
No Age skiva Nouns från 2008 var skivan som hela noiserock-världen älskade. Den brutala attityden och en sällan skådad intensitet blandat med en känsla för "oljud" som jag beundrar otroligt mycket gör att även jag tycker att Nouns är en av 2008 års bästa skivor. Även EPn från året efter Losing Feeling är bra och därför var förväntningarna på Everything In Between väldigt höga.
Everything In Between låter ganska mycket som No Age har gjort tidigare. Gitarrväggarna och skoningslösheten finns kvar, tredje spåret Fever Dreaming är ett bra exempel på detta, men praktiseras inte i samma utsträckning som på föregångaren. Till denna skiva satsar man lite mindre på crashcymbal och lite mer på något väldigt originellt. Den typen av hyfsat avskalad lo-fi som man hittar på andra spåret på Nouns, Eraser hittar man också här i låtar som Life Prowler och Sorts. Dessa låtar, och många fler på skivan, känns väldigt nyskapande och bruset och oljuden som No Age är världsledande på får en perfekt roll i ljudbilden. Everything In Between innehåller även en del instrumentala låtar där syntar och brus får ta all plats. Dessa låtar funkar riktigt bra som en paus från sången som även på detta släpp är, om än sjukt bra, till viss del atonal.
Produktionen är lite torrare än tidigare No Age-släpp. Speciellt skillnaden från ganska friskt reverbade EPn Losing Feeling är rätt stor. Mycket av tjusningen med No Age är just soundet och ljudet och jag tycker att man fått till det ännu en gång även om jag tror att vissa kommer sakna några av käftsmällarna man får på Nouns.
Totalt sett så ser jag Everything In Between som en riktigt bra skiva om än inte riktigt lika bra som Nouns. Jag saknar tyvärr att bli slagen av stolen som man en gång blev av låtar som Teen Creeps och Brain Burner. Fever Dreaming och Depletion som är några av denna skivas käftsmällar funkar inte riktigt lika bra. Men bra låtar finns det utan tvekan! Båda de två inledande spåren Life Prowler och Glitter är fantastiskt bra. Även trummaskinsdrivna Dusted och avslutande Chem Trails är riktigt bra låtar. Betyget blir 8/10 för en skiva med ett grymt sound, mycket kreativitet och fint låtskriveri.
Betyg: 8 av 10
Bästa spår: Glitter
/ELIAS
Deerhunter - Halcyon Digest
Atlantabandet Deerhunter släpper sitt fjärde album Halcyon Digest.
Halcyon Digest inleds med den oväntade "balladen" Earthquake som faktiskt är snarlik öppningslåten på 2008 års Microcastle, Cover Me (Slowly). Med den stora skillnaden att Earthquake innehåller ett drömskt beat istället för vanliga trummor. Personligen är jag inte särskilt förtjust i inledningen då det känns aningen omotiverat med ett beat men kanske är det en försmak på vad Deerhunter kommer att vara i framtiden, vem vet. Resten av skivan går i ungefär samma stil som bandets tidigare album. Man kan, precis som förut, hitta en del noise och experimentella ambitioner i musiken och man känner igen Deerhunter. Men det finns skillnader. En sådan är att Halcyon Digest känns aningen mer tillbakadragen än tidigare släpp av bandet och inte lika direkt på. Den framfusiga indierocken får i många fall stå åt sidan för något mer hypnotiserande. En annan skillnad är att det är mer välproducerat än innan, det låter alltså inte lika burkat som det ofta gör på Deerhunters fantastiska EP från förra året Rainwater Cassette Exchange. Och även om jag nog gillar ljudbilden på andra släpp mer så trivs jag rätt okej med soundet även här. En del riktigt bra sångljud har man vaskat fram och även gitarrerna lyfts fram på ett bra sätt i vissa låtar.
Låtskrivarmässigt presterar Deerhunter som vanligt med många snygga hookar och experimentella arrangemang. Lättlyssnade Basement Scene är fin även om den hade mått bra av superdistad sång och mer gitarrskrik. Coronado är riktigt kompetent och bra indierock, saxofonen gör sig på något sätt helt okej. Memory Boy har en väldigt bra melodi och ett snyggt sound även om munspelets(?) medverkan kan diskuteras.
/ELIAS
Halcyon Digest inleds med den oväntade "balladen" Earthquake som faktiskt är snarlik öppningslåten på 2008 års Microcastle, Cover Me (Slowly). Med den stora skillnaden att Earthquake innehåller ett drömskt beat istället för vanliga trummor. Personligen är jag inte särskilt förtjust i inledningen då det känns aningen omotiverat med ett beat men kanske är det en försmak på vad Deerhunter kommer att vara i framtiden, vem vet. Resten av skivan går i ungefär samma stil som bandets tidigare album. Man kan, precis som förut, hitta en del noise och experimentella ambitioner i musiken och man känner igen Deerhunter. Men det finns skillnader. En sådan är att Halcyon Digest känns aningen mer tillbakadragen än tidigare släpp av bandet och inte lika direkt på. Den framfusiga indierocken får i många fall stå åt sidan för något mer hypnotiserande. En annan skillnad är att det är mer välproducerat än innan, det låter alltså inte lika burkat som det ofta gör på Deerhunters fantastiska EP från förra året Rainwater Cassette Exchange. Och även om jag nog gillar ljudbilden på andra släpp mer så trivs jag rätt okej med soundet även här. En del riktigt bra sångljud har man vaskat fram och även gitarrerna lyfts fram på ett bra sätt i vissa låtar.
Låtskrivarmässigt presterar Deerhunter som vanligt med många snygga hookar och experimentella arrangemang. Lättlyssnade Basement Scene är fin även om den hade mått bra av superdistad sång och mer gitarrskrik. Coronado är riktigt kompetent och bra indierock, saxofonen gör sig på något sätt helt okej. Memory Boy har en väldigt bra melodi och ett snyggt sound även om munspelets(?) medverkan kan diskuteras.
Det finns även sämre moment på skivan som fjärde spåret Sailing som har ett väldigt icke tilltalande sound. Bradford Cox röst gör sig dåligt och bruset i bakgrunden är ett illa valt tillbehör.
För att summera så är Deerhunters Halcyon Digest en ganska jämnbra skiva med en del små dalar och några rätt höga toppar. Men det är inte det bästa bandet gjort och betyget räcker "bara" till 7 av 10 även om jag för det mesta tycker att skivan är trevlig lyssning. Medelnivån är helt enkelt lite för låg.
Betyg: 7 av 10
Bästa spår: Desire Lines
/ELIAS
The Tallest Man On Earth - Sometimes The Blues Is Just A Passing Bird EP
The Tallest Man On Earth släpper nytt material igen. Denna gång i form av en 5 låtar lång EP.
Tidigare i år släppte TTMOE sin andra skiva The Wild Hunt som jag tyckte var snäppet sämre än debuten Shallow Grave. Den fick trots det en 8 i betyg här på bloggen. Nu kommer en EP som går i samma stil som båda skivorna, gitarr-plock och sång. Ända egentliga skillnaden i instrumentation är att Kristian Mattson faktiskt använder sig av elgitarr för första gången i låten The Dreamer. Men det återkommer vi till.
Kvaliten på den här EPn skiftar. Första låten Little River är väldigt klassisk TTMOE och är en väldigt bra låt. Skulle vara en grym mittenlåt på första skivan Shallow Grave. Andra låten The Dreamer är som jag nämnde lite annorlunda. Spelet på elgitarren känns under vissa delar lite nybörjaraktigt vilket är konstigt då man vet vilken bra gitarrist Mattson är. The Dreamer har i alla fall kanske den mest klassiska poprefrängen TTMOE någonsin levererat. Värd vilken hitlåt som helst. Jag gillar även den friskt delayade andragitarren som ligger i bakgrunden på mellanspelet. Tredje spåret Like The Wheel är det bästa spåret och det enda som jag riktigt faller pladask för. Även den är en väldigt typisk TTMOE-låt, produktionen är dock kanske mer vintage än något han producerat tidigare. Triol-melodin på mellanspelet är att dö för! Fjärde låten Tange In This Trampled Wheat och femte spåret Thrown Right At Me är mycket svagare låtar. Väldigt intetsägande båda två. Blues-benden på sista låten är en av få ljusglimtar.
Där har ni EP:n rakt igenom och som ni märker tycker jag att den är svagare än både första och andra skivan. Bör även nämna att hans texter som jag beundrat så mycket har börjat upprepa sig lite väl mycket. Ord som lily, river, bird och meningen What the hell har förekommit lite väl många gånger nu. Vet inte riktigt var TTMOE borde ta vägen härifrån. Kanske har Mattson nästan slut på låtar på ackorden G EM C D och då finns det ingen anledning att vara kvar på den hylla han lagt sig tillrätta i fyra släpp nu. Något måste göras och nästa skiva kommer bli sjukt spännande. Risken finns väl dock att vi får vänta rätt länge. Sometimes The Blues Is Just A Passing Bird EP är ganska nära en sjua i betyg men den är så pass mycket sämre än The Wild Hunt att det måste bli en 6a.
Betyg: 6 av 10
Bästa spår: Like The Wheel
/ELIAS
Ceremony - Rohnhert Park
Vill börja med att tipsa er om att kolla in Belle&Sebastians nya singel. Känns ganska The Life Pursuit, helt okej vid första lyssningen. Kolla även in ny singel(?) med The Radio Dept, The New Improved Hipocrisy. Feel-good-indie av högsta klass! Nu kommer en recension på Ceremonys album Rohnhert Park.
Ceremony är ett amerikanskt band som praktiserar old-school hardcore á la Black Flag och Suicidal Tendencies. Det är egentligen nästan det enda man kan säga om den här skivan då det är det övergripande intrycket man får då man lyssnar. Textraden "Sick of Black Flag" i öppningsspåret Sick summerar det hela på ett fantastiskt sätt. Ceremony har, efter alltför många lyssningar, helt enkelt lessnat på alla Black Flags låtar. Och eftersom de inte kan be sina hudgudar skriva nya så har man tagit saken i egna händer och skrivit ett gäng låtar, till synes för sin egen njutning. Detta är förmodligen inte sant men det är känslan man får.
Att ha Black Flag och alla andra fäder till hardcoren som förebilder är förstås inget dåligt egentligen och det finns en del schysta spår på den här skivan. Svängiga M.C.D.F och Blur-iga The Doldrums(Friendly City) för att nämna ett par. Skriken i slutet på Open Head bör också nämnas som en stark del av skivan. Ljudbilden är respektabel trots att diskantbasen kapar bort gitarren då och då och skriken/sången är väl... okej, antar jag. Ross Farrars röst skiftar i sound ganska friskt mellan låtarna, och därmed även kvaliten på sången.
Betyget blir 5/10 för en helt okej skiva med några spår som gör mig uppspelt men alldeles för många som går obemärkt förbi. Omslaget till skivan får dock ett rätt högt betyg, snyggt!
Betyg: 5 av 10
Bästa spår: M.C.D.F
/ELIAS
Little Women - Throat
Här har ni en av årets sjukaste skivor. Jag utmanar alla att visa mig något mer upfuckat. Little Women - Throat!
Sättningen i det här fyrmannabandet är trummor, gitarr, altsaxofon och tenorsaxofon. Tillsammans bildar dessa fyra instrument helt jävla sjuka låtar innehållande obehagligt naturliga oljud som i stort sett är omöjliga att kategorisera. Kanske skulle man säga noise, eller kanske någon långt avvikande del längst, längst ut i genren frijazz. Men att kategorisera Little Women är väldigt missvisande då det närmast låter som tortyr. Låt mig förklara. Vissa skulle säkert se det som tortyr att behöva lyssna igenom detta 40 minuter långa album, men det jag egentligen tänker på då jag säger tortyr är att det låter ungefär som man tänker tortyr. Skulle någon säga åt mig att göra en låt som lät som tortyr skulle jag försöka låta som Little Women. "Sinnesrubbning", "mind-fuck", "vafan?" "frispel" och "bärsärkagång" är andra ord som jag associerar med denna skiva. Det är förbannat svårt att förklara vad det här är egentligen, lyssna själva vetja, men på det stora hela handlar det om en trummis som försöker slå på allting samtidigt, en gitarrist som är expert på extremt dissonant hamrande och två saxofonister som till detta lägger en matta av ljud där popharmoniken skickas åt helvete.
Hur låtskrivarprocessen går till i Little Women har jag ingen aning om, faktum är i alla fall att det, trots att det kan låta som ett jam där alla spelar vad fan de vill, på något sätt känns väldigt välgjort. Throat är inget hafsverk och säga vad man vill om musiken men Little Women framkallar de känslor som jag tror de är ute efter att få fram. Ibland skrattar jag då jag lyssnar på Throat, ibland gapar jag bara. Det är en orgie i banalt låtskriveri som verkligen tränger in under skinnet. Skivan lämnar ingen oberörd, på både gott och ont.
Fjärde låten, Throat IV, som står ut ordentligt mot de andra låtarna med sin stundtals väldigt melodiösa och till och med snygga harmonik, får jag se som min favorit för att den är just ackordisk och melodisk. Bortsett från den låten så bör Throat III nämnas som ett fint rytmiskt hantverk. Skivan får 6/10 i betyg av mig, framförallt för spåren den sätter och den fantastiska "vad fan är det här-känslan" den framkallar. Jag tror säkert att den skulle kunna få ett högre betyg av någon som är mer insatt i denna typen av musik än jag. Men all heder till Little Women om inte annat för en av årets mest minnesvärda skivor! Någon som har någon åsikt om Throat och Little Women? Skulle vara väldigt spännande att höra!
Betyg: 6 av 10
Bästa spår: Throat IV
/ELIAS
Arcade Fire - The Suburbs
Kanadensarna som inte behöver någon närmare presentation släpper sin tredje fullängdare The Suburbs.
Både Arcade Fires storslagna debut Funeral och den fantastiskt väl sammansatta uppföljaren Neon Bible har en plats bland de trettio bästa albumen någonsin. Därför var mina förväntningar på The Suburbs höga. Då jag hörde singlarna The Suburbs och Month Of May på Arcade Fire's hemsida blev jag väldigt förvånad över soundet. Första singeln och titelspåret kändes väldigt lättsmält och oambitiös för att vara Arcade Fire medan Month Of May var 10 gånger så mycket rock'n'roll som bandet någonsin låtit. Då jag lyssnar på hela albumet inser jag att det faktiskt är ett väldigt ambitiöst verk och att övergången från förra plattan känns ganska naturlig. Man känner igen Arcade Fire och även denna skiva är väl sammansatt med en väldigt fin röd tråd.
Däremot fastnar jag inte alls för själva låtmaterialet då jag lyssnar de första gångerna. Det känns på de flesta ställen väldigt platt och som om Arcade Fire aktat sig för att göra bra hooks. Jag inser förstås att alla låtar kommer att växa men första intrycket är ändå oväntat känslolöst. Och precis som första mötet vill förtälja så är detta inte alls ett lika starkt släpp som de två tidigare albumen. Kanske beter jag mig för mycket som ett "gammalt" bittert fan av bandet då jag lyssnar men jag kan inte komma ifrån att jag saknar skrikande fioler som flyter runt på för höga toner och kanske framförallt Win Butler's desperation i rösten som man får höra alldeles för sällan på denna platta.
Ändå har jag stor respekt för Arcade Fire och detta album. Bandet vet fortfarande vad de håller på med, det är tydligt. Det bjuds på en del fina arrangemang där gitarrerna på Suburban War samt orgeln och taktförskjutningen på tredje spåret Modern Man står ut. Och trots brist på låtar som knockar mig så är de allra flest helt okej. Velvet Underground-iga City With No Children och discodängan Sprawl II (Mountains Beyond Mountains) förtjänar omnämningar som riktigt fina låtar.
The Suburbs får 7/10 i betyg men ni ska ta det med en nypa salt då det finns en hyfsad chans att låtarna kommer att växa ännu mer.
Betyg: 7 av 10
Bästa spår: Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)
/ELIAS
Women - Public Strain
Women är en kanadensisk kvartett som i år släppt sitt andra fullängdsalbum Public Strain.
Precis som i stort sett alla band som överhuvudtaget har något att göra med noise-rock så lades grunden till Women och den musik de spelar idag år 1967 då The Velvet Underground släppte sitt debutalbum. Och även om låtarna på Public Strain och The Velvet Underground & Nico i många fall inte är särskilt lika så tänker jag ändå att noiset på Velvets Underground's Black Angel's Death Song skulle kunnat ligga i bakgrunden på vilken som helst av låtarna på Public Strain. Allt är bara draget ett litet steg längre. Det ska dock sägas att denna tydliga influens aldrig blir för tydlig och Women skapar något eget, ett sound som för hela världens lo-fi-fantaster samman under ett enat "Så jäääävla bra det här är!".
Låtskrivarmässigt imponerar Women till en viss grad. Som med många andra noiseband så koncentreras det aningen för lite på melodierna, och visst kan en platta funka utan att alla låtar har bra melodier men då behövs något mer. Något mer än bara ett sound. No Age klarar sig genom att göra allt till ett slag i ansiktet, Pavement gör det med ett fuck you åt det klassiska etablissemanget och Women gör det med en rytmik som håller musiken intressant. Om melodierna inte är framstående behöver jag något som gör att jag ändå lyssnar på musiken koncentrerat. Women ger mig det i låtar som Heat Distraction och China Steps, ja egentligen nästan alla låtar hålls intressanta och det ska bandet ha cred för. Bäst är det dock då melodierna funkar perfekt som i inledande Can't You See som packas på ett perfekt sätt ljudmässigt.
Public Strain får 7/10 av mig, jag blir slagen av stolen för få gånger för ett högre betyg men det är hela tiden trivsamt och oftast faktiskt riktigt bra.
Betyg: 7 av 10
Bästa spår: Can't You See
/ELIAS
Sufjan Stevens - All Delighted People EP
Multiinstrumentalisten Sufjan Stevens tar ännu en paus från sin ambition att göra en skiva om varje Amerikansk stat och släpper EP'n All Delighted People EP.
All Delighted People EP inleds med spåret All Delighted People(Original Version). Denna låt är något av det mest ambitiösa jag hört i musikväg överhuvudtaget. Ljudbilden är på sina ställen helt överväldigande med fiolen ständigt skrikande i förgrunden. Vid första lyssningen låter det som att det är 200 olika delar där inget återkommer förutom textraden "All delighted people raise their hands" som man får höra med jämna mellanrum. Då man lyssnat ett par gånger till inser man dock att det faktiskt finns delar som återkommer, om än med annan instrumentation och text. Detta gör att låten känns otroligt väl sammansatt och inte bara som en orgie eller tävling i kreativitet. Jag imponeras över hur Sufjan Stevens satt ihop den här låten och hur han fått in alla instrument på precis rätt ställe. Det känns nämligen som att allt är på rätt ställe då All Delighted People (Original Version) är helt magisk från första stund till sista. En klar kandidat till årets bästa låt så här långt.
Eftersom låten jag talat om är 11.27 lång så finns det en mer lättsmält version. All Delighted People (Classic Rock Version) är bara 8.07 lång och därmed lite lättare att ta in vid första lyssningen. Den är inte alls lika storslagen som originalversionen men ändå ett trevligt inslag. Även de andra låtarna som drömska Enchanting Ghost, aningen sakrala From The Mouth Of Gabriel och Bright Eyes-inspirerade Heirloom med sitt briljanta reverb är riktigt bra låtar. Jag hade väl kunnat tänka mig en bättre avslutning än 17 minuter långa Djohariah men om Sufjan tycker att en sånt slut är vettigt så kan man väl bara lita på honom och hålla med.
All Delighted People EP är som jag sa tidigare ett helt otroligt ambitiöst verk som står ut ur mängden med fantastiskt låtskrivande och helt otroliga arrangemang. Sufjan Stevens sånginsats är även den grymt stark och texterna, som jag på tidigare album som Michigan känt varit lite halvdana, är upp-shapade till toppklass på denna EP. Ni som gillar Sufjan Stevens för de långa låttitlarna blir besvikna. Arnika är i och för sig en mysig isländsk-doftande titel men här finns absolut ingen ny The Black Hawk War or, How to Demolish an Entire Civilisation and Still Feel Good About Yourself in the Morning or, We Apologize for the Inconvenience but You're Going to Have to Leave Now or, I Have Fought the Big Knives and Will Continue to Fight Them Until They Are Off Our Lands!
All Delighted People EP förtjänar nog faktiskt en 9a om än en svag sådan. Då jag ser vad jag satt en nia på förut så måste den här EP'n förtjäna det höga betyget. Kom ihåg att alla betyg som sätts på bloggen är med reservation för förändringar. I slutet av året kommer eventuella förändringar i betyg redovisas i samband med att årets bästa album koras.
Betyg : 9 av 10
Bästa Spår: All Delighted People(Original Version)
/ELIAS
Stay Ali - Vat:Auhlau
Stay Ali är en Stockholmstrio som gjort electro på skämt i fyra år. Nu börjar det bli allvar då deras EP Vat:Auhlau släppts via det franska bolaget Technofavrik.
Stay Ali består alltså av tre killar från Stockholm som gör hyfsat traditionell, långsam electro med intressanta harmonier och en del väldigt trevliga beats. Det märks att bandet har musikutbildning i bagaget och jag häpnas flera gånger över spännande ackordföljder och taktarter värda vilken äcklig musikarnörd som helst. I intervjuer med Stay Ali har jag läst om deras intresse för jazz och klassisk musik och även det märks tydligt genom hela EP'n. Ett tydligt exempel är harmonierna på inledande 97 som är allt annat än vanliga i electrovärlden.
Även om Stay Ali inte är det mest fantastiska jag har hört så är det ändå en skön upplevelse då jag sitter framför datorn och svävar fram på sköna kagge- och virvelljud. Även de tidigare nämnda ackordföljderna gör att det håller sig intressant hela tiden. Ett väldigt moget släpp av ynglingarna i Stay Ali som får en att hoppas på mer i framtiden. För Stay Ali är ett band på väg upp då man fått med en del remixer på singlar av större artister och även fått en del av sina egna låtar remixade. Läste i en intervju att nästa släpp med bandet kan bli en akustisk EP med gitarr, piano och sång. Något som verkar väldigt spännande då killarna tydligt visat att de kan både melodier och rytmer.
Betyg: 6 av 10
Bästa spår: 97
/ELIAS
Håller förresten fortfarande på att fundera ut ett koncept på mixtape-tävlingen. Håll utkik efter info!