spitonastranger

All Delighted People EP inleds med spåret All Delighted People(Original Version). Denna låt är något av det mest ambitiösa jag hört i musikväg överhuvudtaget. Ljudbilden är på sina ställen helt överväldigande med fiolen ständigt skrikande i förgrunden. Vid första lyssningen låter det som att det är 200 olika delar där inget återkommer förutom textraden "All delighted people raise their hands" som man får höra med jämna mellanrum. Då man lyssnat ett par gånger till inser man dock att det faktiskt finns delar som återkommer, om än med annan instrumentation och text. Detta gör att låten känns otroligt väl sammansatt och inte bara som en orgie eller tävling i kreativitet. Jag imponeras över hur Sufjan Stevens satt ihop den här låten och hur han fått in alla instrument på precis rätt ställe. Det känns nämligen som att allt är på rätt ställe då All Delighted People (Original Version) är helt magisk från första stund till sista. En klar kandidat till årets bästa låt så här långt.

Eftersom låten jag talat om är 11.27 lång så finns det en mer lättsmält version. All Delighted People (Classic Rock Version) är bara 8.07 lång och därmed lite lättare att ta in vid första lyssningen. Den är inte alls lika storslagen som originalversionen men ändå ett trevligt inslag. Även de andra låtarna som drömska Enchanting Ghost, aningen sakrala From The Mouth Of Gabriel och Bright Eyes-inspirerade Heirloom med sitt briljanta reverb är riktigt bra låtar. Jag hade väl kunnat tänka mig en bättre avslutning än 17 minuter långa Djohariah men om Sufjan tycker att en sånt slut är vettigt så kan man väl bara lita på honom och hålla med.

All Delighted People EP är som jag sa tidigare ett helt otroligt ambitiöst verk som står ut ur mängden med fantastiskt låtskrivande och helt otroliga arrangemang. Sufjan Stevens sånginsats är även den grymt stark och texterna, som jag på tidigare album som Michigan känt varit lite halvdana, är upp-shapade till toppklass på denna EP. Ni som gillar Sufjan Stevens för de långa låttitlarna blir besvikna. Arnika är i och för sig en mysig isländsk-doftande titel men här finns absolut ingen ny The Black Hawk War or, How to Demolish an Entire Civilisation and Still Feel Good About Yourself in the Morning or, We Apologize for the Inconvenience but You're Going to Have to Leave Now or, I Have Fought the Big Knives and Will Continue to Fight Them Until They Are Off Our Lands!

All Delighted People EP förtjänar nog faktiskt en 9a om än en svag sådan. Då jag ser vad jag satt en nia på förut så måste den här EP'n förtjäna det höga betyget. Kom ihåg att alla betyg som sätts på bloggen är med reservation för förändringar. I slutet av året kommer eventuella förändringar i betyg redovisas i samband med att årets bästa album koras.

Betyg : 9 av 10

Bästa Spår: All Delighted People(Original Version)

Stay Ali består alltså av tre killar från Stockholm som gör hyfsat traditionell, långsam electro med intressanta harmonier och en del väldigt trevliga beats. Det märks att bandet har musikutbildning i bagaget och jag häpnas flera gånger över spännande ackordföljder och taktarter värda vilken äcklig musikarnörd som helst. I intervjuer med Stay Ali har jag läst om deras intresse för jazz och klassisk musik och även det märks tydligt genom hela EP'n. Ett tydligt exempel är harmonierna på inledande 97 som är allt annat än vanliga i electrovärlden.

Även om Stay Ali inte är det mest fantastiska jag har hört så är det ändå en skön upplevelse då jag sitter framför datorn och svävar fram på sköna kagge- och virvelljud. Även de tidigare nämnda ackordföljderna gör att det håller sig intressant hela tiden. Ett väldigt moget släpp av ynglingarna i Stay Ali som får en att hoppas på mer i framtiden. För Stay Ali är ett band på väg upp då man fått med en del remixer på singlar av större artister och även fått en del av sina egna låtar remixade. Läste i en intervju att nästa släpp med bandet kan bli en akustisk EP med gitarr, piano och sång. Något som verkar väldigt spännande då killarna tydligt visat att de kan både melodier och rytmer.

Bästa spår: 97

Alla som läser den här bloggen vet redan vem Erik är så jag har tänkt gå direkt på att beskriva skivan. Misantropi för nybörjare är drömsk lo-fi som låter som att någon gått in i en studio med en ytterst liten aning om vad som kommer hända där inne. Det är det som imponerar mest på mig då jag lyssnar på denna skiva. Att något som, både i sound och struktur, låter så hastigt gjort kan låta så fantastiskt bra. För det gör det allra mesta på denna debutvinyl, allt från det underbara pianot på Buenos Aires till sången på Ewokerna Känner Ingen Skam som är gåshudsgivande ärlig och avskalad. Ja, egentligen känns hela skivan väldigt ärlig och den sätter lyssnaren i en speciell stämning, lite som att man åker in i en okänt universum av musik... typ. 

Så Chicagojazzen levererar, precis som på sina EP's från tidigare år. Öppningsspåret Mi mes favorito es Junio är en självklar "hit" och låtarna därefter fyller ut plattan på ett fint sätt. Något jag kan känna att jag skulle vilja höra i Chicagojazzens musik är mer distinkta, delayade gitarrer som spelar tydliga slingor eller enstaka toner. Även om det kanske inte låter som Chicagojazzen så är musiken så pass bred och varierad att det nog skulle vara svårt att hitta något pålägg som skulle låta alltför konstigt.

Misantropi för nybörjare får 7 poäng av 10 av mig. Ett välgjort och superkreativt verk som säkert kunnat skörda högre betyg om jag varit ett ännu större fan av denna typ av musik. Bra gjort Erik!

Betyg: 7 av 10

Bästa spår: Buenos Aires

Superhumanoids är, som jag förstår det, ett fyrmannaband från Los Angeles. Det är egentligen det enda jag vet om bandet. Det, och att Urgency är deras absolut första EP. Det handlar om 6 stycken låtar á cirka tre minuter som är svåra att kategorisera. Det är någon typ av rock, ganska elektronisk rock. Krautrock skulle man kunna säga, eller i alla fall krautrock-inspirerat. Soundet är väldigt stort med reverbade trummor och syntmattor. Den distade basen och svävande sången utgör också en viktig del.

Låtskrivarmässigt är bandet begåvade och det finns en del väldigt fina hooks. Bland annat på låten Persona som jag faktiskt kan se hyfsat högt upp på min lista över årets bästa låtar då vi börjar summera! Vissa av de andra faller aningen platt då bandet verkar ha koncentrerat sig mer på att skapa ett sound än att få till snygga melodier.

Den här debut-EP'n får en sexa av mig men jag skulle kunna se att många gillar den mer än mig. Gillar du traditionell pop/rock-musik kan det här vara en trevlig variant, gillar du krautrock kanske du blir irriterad över att jag drar paralleller, gillar du reverbdränkta trummor och gitarrer kanske du älskar detta, gillar du bara döds gillar du självklart inte det här.

Göteborgssonen bjuder den relativt stora publiken på en supertrevlig upplevelse i klassiskt picknickväder. Med sitt band som är ett hopplock från världens alla hörn spelar han både gamla hits som Black Cab och en del nytt material. Personligen har jag aningen svårt för soundet på de nyare låtarna med mycket afrikanska rytmer á la Vampire Weekend fast med mer instrumentation. Jag trivs mycket bättre då han river av dängan Maple Leaves i svensk version eller And I Remember Every Kiss som är hästlängder bättre live än på skiva.

Hade grymt höga förväntningar på detta som till viss del inte uppfylldes. Den kanske största anledningen till det är tiden The National fått. Klockan 18.50 kliver man på scen i ett dagsljus som är allt annat än stämningsfullt och passar sämre till bandets musik än något annat väder. Så de känslomässiga uteblir till största del och inledningen med Runaway blir inte alls så storslagen som man hoppats. Men... med låtmaterialet The National har så blir det en väldigt bra konsert ändå. Allra bäst funkar Bloodbuzz Ohio tätt följt av Apartment Story och Squalor Victoria.

Största överraskningen på hela festivalen. Hade lyssnat igenom skivan ett gäng gånger innan jag såg detta men hade inte hunnit inse vilket jävla sjukt bra liveband de är. Överlägset roligast att titta på med sångaren som spelar golvpuka supertajt och trummisen visar sig vara en av de bästa jag någonsin sett live. Även den ständiga stämsången är lite av en överraskning och den låter klockren hela tiden. Höjdpunkt: Avslutande Sun Hands då alla i bandet halvskriker "And when I can feel with my sunhands...." osv.

Detta är ett band från New York som jag lyssnade en del på förra året då de just släppt sin skiva Why There Are Mountains. Då fastnade jag inte riktigt för det av någon anledning men då jag såg att de skulle spela på Way Out West gav jag dem en andra chans och det blev ett mycket kärt återseende. I Göteborg spelar de på klubben Sticky Fingers dit ett par hundra människor letat sig för att se dem. Allt är bra, det är tajt och roligt att kolla på. Imponeras av sångaren som spelar den enda gitarren och lyckas få till ett sjukt fylligt som är väldigt likt skivans. Bäst är Indiana och ...And The Hazy Sea som båda två är med på topp 30 låtar från 2009.

För det första är det jävligt coolt att se dessa indierockens "fäder". Stephen Malkmus har slagit ner Julian Casablancas från första platsen som coolaste musikern och han levererar verkligen på denna reunion-spelning. Både musikmässigt och komedi-mässigt. T.ex. missar Malkmus totalt tre inräkningar. Vid den första ropar han " Noo, don't!" mitt i inräkningen för att han inte vet vilken låt de ska spela. Vid nästa dricker han öl just då trummisen ska räkna in och då trummisen ska prova igen börjar Malkmus prata med publiken. Men det är inte bara detta som är underhållningen under spelningen. Man presterar på fruktansvärt hög nivå och låtvalen är i stort sett klockrena. Hade bara önskat att fått höra åtminstone en låt från senaste släppet Terror Twilight t.ex. And Carrot Rope. Bäst är Gold Soundz, Stereo och Range Life.