spitonastranger

Göteborgssonen bjuder den relativt stora publiken på en supertrevlig upplevelse i klassiskt picknickväder. Med sitt band som är ett hopplock från världens alla hörn spelar han både gamla hits som Black Cab och en del nytt material. Personligen har jag aningen svårt för soundet på de nyare låtarna med mycket afrikanska rytmer á la Vampire Weekend fast med mer instrumentation. Jag trivs mycket bättre då han river av dängan Maple Leaves i svensk version eller And I Remember Every Kiss som är hästlängder bättre live än på skiva.

Hade grymt höga förväntningar på detta som till viss del inte uppfylldes. Den kanske största anledningen till det är tiden The National fått. Klockan 18.50 kliver man på scen i ett dagsljus som är allt annat än stämningsfullt och passar sämre till bandets musik än något annat väder. Så de känslomässiga uteblir till största del och inledningen med Runaway blir inte alls så storslagen som man hoppats. Men... med låtmaterialet The National har så blir det en väldigt bra konsert ändå. Allra bäst funkar Bloodbuzz Ohio tätt följt av Apartment Story och Squalor Victoria.

Största överraskningen på hela festivalen. Hade lyssnat igenom skivan ett gäng gånger innan jag såg detta men hade inte hunnit inse vilket jävla sjukt bra liveband de är. Överlägset roligast att titta på med sångaren som spelar golvpuka supertajt och trummisen visar sig vara en av de bästa jag någonsin sett live. Även den ständiga stämsången är lite av en överraskning och den låter klockren hela tiden. Höjdpunkt: Avslutande Sun Hands då alla i bandet halvskriker "And when I can feel with my sunhands...." osv.

Detta är ett band från New York som jag lyssnade en del på förra året då de just släppt sin skiva Why There Are Mountains. Då fastnade jag inte riktigt för det av någon anledning men då jag såg att de skulle spela på Way Out West gav jag dem en andra chans och det blev ett mycket kärt återseende. I Göteborg spelar de på klubben Sticky Fingers dit ett par hundra människor letat sig för att se dem. Allt är bra, det är tajt och roligt att kolla på. Imponeras av sångaren som spelar den enda gitarren och lyckas få till ett sjukt fylligt som är väldigt likt skivans. Bäst är Indiana och ...And The Hazy Sea som båda två är med på topp 30 låtar från 2009.

För det första är det jävligt coolt att se dessa indierockens "fäder". Stephen Malkmus har slagit ner Julian Casablancas från första platsen som coolaste musikern och han levererar verkligen på denna reunion-spelning. Både musikmässigt och komedi-mässigt. T.ex. missar Malkmus totalt tre inräkningar. Vid den första ropar han " Noo, don't!" mitt i inräkningen för att han inte vet vilken låt de ska spela. Vid nästa dricker han öl just då trummisen ska räkna in och då trummisen ska prova igen börjar Malkmus prata med publiken. Men det är inte bara detta som är underhållningen under spelningen. Man presterar på fruktansvärt hög nivå och låtvalen är i stort sett klockrena. Hade bara önskat att fått höra åtminstone en låt från senaste släppet Terror Twilight t.ex. And Carrot Rope. Bäst är Gold Soundz, Stereo och Range Life.