Kent - En Plats i Solen
Kent släpper sitt nionde album relativt tätt inpå förra årets populära släpp Röd.
Kents En Plats i Solen är inte alls vad jag tänkte att den skulle vara. Min första tanke då jag hörde att bandet skulle släppa nytt var att det skulle bli en underligare, mer experimentell och ännu mörkare version av Röd. Det är tydligt att Kent hela tiden vill hitta på någonting nytt och, utan att säga att det här inte är något nytt, så trodde jag att det skulle ta några skivor innan Kent smög tillbaka till den klassiska gitarrbaserade popen som man kan hitta på den här skivan.
Jag blev alltså rätt förvånad då jag hörde hitsen Gamla Ullevi och Skisser för Sommaren som är riktigt dansiga allsångslåtar. Och än mer förvånad blev jag då jag hörde låtar som Ärlighet Respekt Kärlek och Varje Gång Du Möter Min Blick som båda skulle, med lite justeringar i arrangemangen, kunna finnas med på både Isola och Hagnesta Hill, Kents tredje och fjärde album. Överlag är det en aningen spretig skiva och jag kan tycka att det känns som ett ihopplock av överblivna låtar som det aldrig blivit något av. Detta glöms dock lätt bort med de fantastiska melodier som återkommer i i stort sett alla Kents låtar från första skivan till den här. Och även om soundet är oväntat eller väntat, spretigt eller i samma stil så finns ett gäng låtar som är grymt bra.
Gamla Ullevi har en syntslinga en som är så komisk att den är briljant, Ärlighet Respekt Kärlek har en supersnygg körrefräng och Glasäpplen är en låt som med sitt intro gör sig otroligt bra som förstalåt. Mest imponerad är jag dock av sista spåret(som vanligt då det handlar om Kent) Passagerare. Refrängen, där Jocke Berg sjunger duett med Rebecka Törnqvist kan tyckas löjlig men är enligt mig helt magisk. Vilken melodi, vilken text och vilken känsla!
Ändå är detta långt ifrån Kents bästa prestation och det finns för många låtar som går obemärkt förbi. Betyget räcker bara till 7/10 trots ett par höga toppar. Jag hoppas att Kent gör något mer stilrent nästa gång, något som verkligen känns som en SKIVA från början till slut.
Bästa spår: Passagerare
Betyg: 7 av 10
Harlem - Hippies
Someday soon you'll be on fire. You'll ask me for a glass of water. I'll say no.
På detta briljanta sätt börjar Harlem's nya skiva Hippies. Michael Coomers barnsligt snygga röst till ett par ostämda gitarrackord gör att jag blir fast redan vid första lyssningen. Efter inledningen så har Harlem mig i sitt våld i 16 garagepunkiga 2-minuters låtar. Vilket hantverk denna skiva är! Från början till slut slås du av fantastiskt låtskrivande där alla spår har sin egna speciella charm. Även om vissa självklart är bättre än andra.
Harlem består av en basist plus två killar som turas om att vara sångare/gitarrist och trummis. Skulle jag få välja skulle jag sätta Michael Coomers, som sjunger på öppningsspåret, som ständig sångare. Han har som jag sa tidigare en helt sjuk röst som passar som handsken till lo-fi-garagerocken. Det är även väldigt tydligt att det är Coomers som är den bättre låtskrivaren av de båda då de låtar han sjunger i bjuder på perfekta hooks på löpande band som i Beach Boys-doftande Be Your Baby eller basketlåten Gay Human Bones. Andra sångaren Curtis O'Mara har en röst som tyvärr låter mycket löjligare även om han också ger oss en del schysta melodier som inledningsfrasen i Friendly Ghost; I live in a graveyard, som jag har på hjärnan en gång om dagen. Gitarr- och trumarren är mycket enkla men där finns ändå en hel del schysta rytmiska finesser. T.ex. den slarviga tempoökningen på Be Your Baby som är sagolikt snygg.
Produktionen är som jag sa tidigare väldigt smutsig och det låter verkligen som att det hela är inspelat i ett garage. Om det verkligen är så är oklart men det spelar mindre roll. Det är oerhört charmigt, närmast perfekt. Jag kan gissa att Harlem har alla dessa band i sin skivhylla; Mark Sultan, Beach Boys, No Age, Jay Reatard och kanske framförallt The Velvet Underground.
Betyget på detta fantastiska album kommer att bli 9/10, den första 9an jag delar ut på bloggen. Detta för att det är årets hittils charmigaste album med en makalöst passande produktion och melodier värdiga vilken p3-hit som helst.
Bästa spår: Someday Soon
Betyg: 9 av 10
/Elias
Julian Casablancas
Julian Casablancas - Live på Peace and Love
Allas vår husgud Julian Casablancas skulle ta oss med storm och göra våra liv fulländade - höga krav på en fantastisk artist. Kraven infriades kanske inte riktigt, även om spelningen var klart sevärd. När Julian äntrar scenen så blir jag mer starstruck än jag någonsin blivit tidigare, kunde detta verkligen vara sant? Sedan inser jag sakta men säkert att Julian också bara är en människa, och precis som alla andra har han åldrats och ser inte ut på samma sätt som han gjorde i konvolutet till Is this it, han sjunger heller inte lika bra som han gör på de liveklipp som jag sett som är inspelade för några år sedan.
Bandet som Julian har med sig ser ut som ett ihopplock av "de som var lediga" och även om det kan vara en smart tanke att inte ta in musiker som gör att bandet påminner om Strokes så kanske det kan se lite trevligt ut som bandet ser ut att känna varandra. Konserten varar i ungefär en timma och på denna tid har han lyckats mäkta med sex egna låtar samt tre Strokeslåtar. Julian klättrar ned till publiken vid stängslet några gånger och bjuder ibland på ett snett och charmigt leende och säger att han är väldigt glad att få vara där, detta verkar dock vara något som görs på rutin och tyvärr får jag känslan av att den äkta glädjen bakom det inte finns där.
Ljudet är inte riktigt vad man hade kunnat önska sig och när konserten är "över" och vi alla står och väntar på extranummer så spelar han endast en sång; Chrismas Treat. Tycker inte att låten är särskilt bra, det är knappast en låt som alla känner igen och framförallt så handlar den om julen. Om man nu bara ska spela ett enda extranummer på en spelning mitt i sommaren så borde man kanske inte välja en bjällerklanglåt. Efter låten så går Julian av scenen, packar ihop väskan och åker troligtvis vidare till en annan festival och spelar av den på rutin.
Julian Casablancas är en fantastisk musiker och låtskrivare och om man inte har något emot att det känns som att den som står på scenen verkligen gör allt och älskar det så ger man förmodligen spelningen ett högre betyg än jag gör. Vill man uppleva en spelning där det känns som om den som står på scenen tycker att det är lika speciellt som vi i publiken tycker så blir man besviken, även om detta var en bra spelning med duktiga musiker och bra låtar så var det bara en lagom spännande dag på jobbet för Julian och det räcker bara till betyget 5/10.
5/10
/Anton
Allas vår husgud Julian Casablancas skulle ta oss med storm och göra våra liv fulländade - höga krav på en fantastisk artist. Kraven infriades kanske inte riktigt, även om spelningen var klart sevärd. När Julian äntrar scenen så blir jag mer starstruck än jag någonsin blivit tidigare, kunde detta verkligen vara sant? Sedan inser jag sakta men säkert att Julian också bara är en människa, och precis som alla andra har han åldrats och ser inte ut på samma sätt som han gjorde i konvolutet till Is this it, han sjunger heller inte lika bra som han gör på de liveklipp som jag sett som är inspelade för några år sedan.
Bandet som Julian har med sig ser ut som ett ihopplock av "de som var lediga" och även om det kan vara en smart tanke att inte ta in musiker som gör att bandet påminner om Strokes så kanske det kan se lite trevligt ut som bandet ser ut att känna varandra. Konserten varar i ungefär en timma och på denna tid har han lyckats mäkta med sex egna låtar samt tre Strokeslåtar. Julian klättrar ned till publiken vid stängslet några gånger och bjuder ibland på ett snett och charmigt leende och säger att han är väldigt glad att få vara där, detta verkar dock vara något som görs på rutin och tyvärr får jag känslan av att den äkta glädjen bakom det inte finns där.
Ljudet är inte riktigt vad man hade kunnat önska sig och när konserten är "över" och vi alla står och väntar på extranummer så spelar han endast en sång; Chrismas Treat. Tycker inte att låten är särskilt bra, det är knappast en låt som alla känner igen och framförallt så handlar den om julen. Om man nu bara ska spela ett enda extranummer på en spelning mitt i sommaren så borde man kanske inte välja en bjällerklanglåt. Efter låten så går Julian av scenen, packar ihop väskan och åker troligtvis vidare till en annan festival och spelar av den på rutin.
Julian Casablancas är en fantastisk musiker och låtskrivare och om man inte har något emot att det känns som att den som står på scenen verkligen gör allt och älskar det så ger man förmodligen spelningen ett högre betyg än jag gör. Vill man uppleva en spelning där det känns som om den som står på scenen tycker att det är lika speciellt som vi i publiken tycker så blir man besviken, även om detta var en bra spelning med duktiga musiker och bra låtar så var det bara en lagom spännande dag på jobbet för Julian och det räcker bara till betyget 5/10.
5/10
/Anton
Kent @ Peace And Love-festivalen
Här är jag, tillbaka på måndag som utlovat, För att recensera Kents spelning på peace and love-festivalen. Jag skriver en liten rad om varje låt och sammanfattar där nere.
Utan Dina Andetag
Inledningen är helt magnifik. Kent står bakom ett genomskinligt skynke och spelar ett intro fram till att skynket tas bort och introt mynnar ut i Utan Dina Andetag. Tårarna är väldigt nära.
Det Finns Inga Ord
Sista låten på Röd kommer ur Utan Dina Andetag på ett snyggt sätt och slutet med den underbara gitarrslingan är nästan dubbelt så bra som på skiva.
Skisser För Sommaren
Första låten från nya skivan och det märks att folk lyssnat in sig ordentligt. La-la-la-la-refrängen sitter självklart som en smäck.
Socker
Makalöst bra låt som även gör sig bra live, och då Jocke Berg sjunger om Jesus som kickat heroin är tårarna nära än en gång.
Musik Non Stop
Danshit som får en att le av sommarglädje och inte bara av att allt är så förbannat vackert.
Töntarna
En av Kents sämre låtar på senare år faktiskt, aningen bättre live då början är väldigt snygg men, njaa.
Ensamheten
Ännu en Röd-låt som är betydligt bättre. Introt gör dock att jag tror att det är dags för Mannen I Den Vita Hatten och besvikelsen gör att jag har svårt att njuta fullt ut...
Ingenting Någonsin
Topp 5 Kentlåtar genom tiderna blir inte riktigt lika bra live som på debutalbumet då det är svårt att få till oktavsången men ändå, sjukt jävla bra.
Gamla Ullevi
Hiten från nya En Plats I Solen. Mycket bra även den även om synten i början inte är riktigt så distinkt som man hade hoppats.
Idioter
En låt som jag lessnat aningen på men Kent framför den på en solitt och bra sätt.
Kärleken Väntar
Versen är grymt bra, på refrängen faller det lite men publikens allsång gör att det även på denna låt blåser en vind av total glädje genom mig.
Ingenting
Väldigt överskattad låt som ändå låter helt okej.
Vy Från Ett Luftslott
Mycket bra, till och med bättre än på skivan.
Krossa Allt
Lite oväntat att den här låten skulle spelas men jag blir inte besviken över att den gör det. Slutet är bäst då låten knyts ihop med.....
Dom Andra
En väldigt snabb electro-version av låten. Som om Dom Andra hade varit med på Röd skulle man kunna säga, det blir väldigt, väldigt fint.
747
Förmodligen bästa låten. Då Jocke Berg bryter ut med raden "Du är värd att dö för" så är jag beredd att dö för vem som helst, lyckligare kan jag nämligen inte bli, trodde jag i alla fall. För då gnistor sprutas ut från scenkanten under slutdelen så är jag ännu lyckligare.
Extranummer:
M
B-sida som släpptes på Max 500-singeln. Bra, men ett lite konstigt val.
Mannen I Den Vita Hatten(16 år senare)
Kanske Kents bästa låt genom tiderna även om jag lessnat även på denna en aning. Hade jag hört den live för ett halvår sen hade det varit mitt bästa ögonblick i livet. Nu blir det bara fantastiskt bra med de klassiska extra-verserna på slutet.
Som ni hör så är jag rätt imponerad. En helt magisk kväll med vackra moments som avlöser varandra.
Ska jag klaga på någonting är det att jag saknar den fantastiska mitten-delen på Röd med Hjärta, Sjukhus och Vals För Satan. Jag tycker också det är lite konstigt att man bara en enda låt från deras bästa album Du & Jag Döden. Hoppas på fler av dessa då jag ska se Kent på PDOL i sommar. Jag längtar redan.
(jävligt dålig recension förresten, hoppas ni får ut nåt av den...)(suck)
/Elias
