Paus
Bloggen tar några dagars paus då vi åker till Peace & Love för att leva det goda livet. Men på måndag är vi tillbaka med recensioner på några färska konserter och ett par snuskiga garagerockskivor!
Holy Fuck - Latin
Lo-fi-electrobandet Holy Fuck från Toronto släpper Latin, deras tredje fullängdare.
Holy Fuck fortsätter i samma stil som man gjorde på föregångaren LP med trummaskins-electro där man vid sidan av stiltypiska blippande synthljud förlitar sig helt på snygga melodier och ackordgångar. Och visst lyckas de fånga ens uppmärksamhet med just ambitiöst melody-making som ofta är svårt att hitta hos electroband. Det går också att hitta en hel del feta ljud om man letar lite, speciellt trummorna låter ofta väldigt bra.
Annars vet jag inte vad för positivt som finns kvar att säga. Det här släppet blåser mig inte av stolen på något sätt, kanske är jag fel person att fråga då jag ändå är relativt ny i electrorockens värld men jag tycker faktiskt att det blir rätt tråkigt på sina ställen. Det fortsätter i samma stil och inte mycket nytt kommer upp genom låtarna och tanken slår mig förstås att bandet borde skaffa en sångare. Samtidigt vet jag inte om det skulle göra saken bättre eller om bara skulle få det jag ändå gillar med Holy Fuck att slås åt sidan. Jag får också för mig att Holy Fuck är trevligare live än på skiva då det är dansvänlig musik.
Men som det är nu så räcker betyget till 5/10, en stark femma då det ändå finns vissa delar av skivan som jag känner för. Kommentera gärna vad ni tycker om den här skivan om ni hört den och förklara gärna dess storhet om ni tycker att den är ett mästerverk.
Betyg: 5 av 10
Bästa spår: Stay Lit
/Elias
Villagers - Becoming A Jackal
Villagers släpper sitt debutalbum efter den hyfsat hypade EPn Hollow Kind som kom förra året.
Jag får för mig att Villagers är ett enmannaband och att skaparen heter typ Connor O'Brien? Låt oss i alla fall för enkelhetens skull låtsas att det är ett band och kalla dem för Villagers.
Villagers debutalbum Becoming A Jackal är en spretig skiva. Det är svårt att hitta en röd tråd mellan låtarna då genrer och leadinstrument blandas vilt. Det är egentligen bara Connor O'Briens(?) röst som vittnar om att det är samma band som gjort alla låtar. Man förstår i och för sig låtarna mer och mer för varje genomlyssning men fortfarande är det aningen för spretigt. Stilen är svår att förklara så ni borde helt enkelt lyssna själva men ska jag göra ett försök att förklara en typisk Villagers-låt så låter den som en låt skriven av Bright Eyes och framförd av Arcade Fire. Sedan har någon mixtrat med lite underliga ljud och klippt av låtarna på konstiga ställen för att göra det hela mer alternativt. Visst låter det rätt så bra? Det är det också faktiskt, den typiska Villagers-låten är riktigt bra, det är bara i några låtar det slår fel som då man försöker med någon typ av Kings of Convenience-jazz med alldeles för många maj-ackord på gitarren och kantslag på trummorna. Inte heller låtarna med bara sång och gitarr håller samma klass som den tydliga influensen Bright Eyes.
Låtmaterialet är i stort rätt bra. Väl genomarbetat med en del schysta stråk- och blåsarrangemang och en hel del fina sångmelodier. Även texterna är bra och snyggt fraserade. Skivans absoluta höjdpunkt, eller det som skulle kunnat bli det, är i låten Home då det kommer in en kör som sjunger frasen "Can you call me when we're almost half way?" Än en gång kanske det är svårt att se storheten då man ser det i skrift men jag ber er att lyssna på detta och kanske kommentera här under vad ni tycker. Det är alltså första gången denna textrad kommer in som jag pratar om, den förstörs nämligen senare i låten genom att bli en återkommande textrad. Det hade varit oerhört briljant att bara ha med den en gång, kanske till och med så briljant att jag skulle skriva den som en statusuppdatering på Facebook eller som slogan på Apberget.
För att summera så är Becoming A Jackal en spretig skiva som i sina bästa stunder är superb men i sina sämre stunder är rätt så intesägande. Betyget blir 7/10 av alla anledningar jag tidigare nämnt. Är det förresten någon som har en helt sjukt dålig eller en helt sjukt bra ny skiva som jag kan recensera så jag får ge något annat än 7 och 8 i betyg?
Betyg: 7 av 10
Bästa Spår: Twenty Seven Strangers
/Elias
Japandroids - No Singles
Japandroids släpper samlingsskivan No Singles bestående av låtar från deras Eps All Lies från 2007 och Lullaby Death James från 2008.
Då jag lyssnade på denna samlingsskiva första gången tänkte jag att Japandroids beslut att släppa några gamla själlösa garagerocklåtar var att dra skam över 2009 års femte bästa skiva Post-Nothing. I samma veva blev jag så rädd, så rädd att debutalbumet var det enda goda som Japandroids hade att erbjuda världen. Jag gillade alltså inte No Singles särskilt mycket. Men det skulle visa sig att skivan, precis som sin föregångare är en så kallad "grower" som blir bättre och bättre för varje gång man lyssnar på den. Vid andra lyssningen tänkte jag att andra spåret No Allegiance To The Queen var rätt schyst ändå. Vid tredje lyssningen blev jag förälskad i hooken på första låten Darkness On The Edge Of Gastown och vid fjärde lyssningen skrek jag innerligt med i den återkommande textraden "Preeesss coooorps, give me something to wake up for!" på det avslutande spåret Press Corps.
Och efter denna lyssning så insåg jag vilken briljans Japandroids besitter. Jag har alltid sagt att bra låtar som består är aldrig bra första gången man hör dem(exklusive Five Years av Bowie) och varenda låt på No Singles känns lite tveksam till en början men efter några lyssningar så är de flesta alldeles fantastiska.
Japandroids är gitarrbaserad noise-rock då den är som bäst. Soundet skulle kunna placeras någonstans mittemellan supersmutsiga No Age och småsmutsigt ambitiösa Cymbals Eat Guitars. Japandroids är en gitarrist och en trummis och jag har tidigare berömt gitarrljudet för det otroligt feta sound det får till även utan bas och kan bara fortsätta göra det. Sångmelodierna på No Singles är i många fall minst lika bra som på Post-Nothing förutom några få plattfall som Couture Suicide och Avant Sleepwalk.
Betyget på denna samlingskiva blir en mycket stark 8 då i stort sett alla låtar är bättre än bra och jag tänker att om denna blogg hade funnits för 2 år sedan och jag hade recenserat Japandroids EP Lullaby Death James som är låt 1 till 5 på denna samlingskiva så hade den inte varit särskilt långt från en 10/10.
Betyg: 8 av 10
Bästa spår: Press Corps
/Elias
Good Morning June - Good Morning June
Det unga Stockholmsbandet Good Morning June har släppt sin första självbetitlade EP. Så här smakar den.
Jag såg Good Morning June på Kafé 44 i Stockholm första gången och blev rätt tagen på en gång. Kanske den bästa spelningen jag någonsin sett av ett band jag aldrig hört talas om förut. Sedan dess har jag hunnit förälska mig i ett par myspace-låtar och även hunnit se dem en gång till på nordligare breddgrader. Nu har man alltså släppt en femspårig debut-ep och det som slår mig först är det otroligt mogna soundet som jag tycker är väldigt svårt att hitta bland unga band uppe i norr. Good Morning June låter som en lugn Radiohead-låt mixad av demonproducenten Kjell Nästén som fått fnatt och gått lös på sitt hejdlöst dyra reverb. Ja, Radiohead-influenserna är tydliga men även The Shins och Franz Ferdinand hörs. Men som jag sa tidigare så låter det framförallt moget trots den aningen lo-fi-aktiga produktionen. GMJ har klarat balansgången i produktionen väldigt fint och ljudet är, förutom en aningen "yamaha-synthig" plockgitarr, perfekt.
Även kvaliten på låtarna är fantastisk. Servant, som jag ser som singeln från EPn, har skrämmande hitpotential och The River There är så finstämd att ens gamla Coldplay-hjärta fäller en tår. De tre resterande får också ett högt betyg men det är dessa två jag fastnat för mest. En annan sak som definitivt måste nämnas är sångaren Emil Erstrands magiska röst. Och även om sången låtar bra på EPn så gör den sig faktiskt allra bäst live så om ni någon gång får en möjlighet att se Good Morning June så bör ni ta den. Jag längtar efter ett album från detta band, det blir spännande att se om man kan hålla en röd tråd genom en hel fullängdare. EPn får betyget 7/10 just för att det är en EP och det är svårt att se bandets hela kapacitet. De högre betygen får vänta till debutalbumet.
Betyg: 7/10
Bästa Spår: Servant
/Elias
Salenko
Salenko - Cretaceous Scene EP
Periferin
Tillsammans med Üni Foreman har Salenko sedan de startade varit mitt favoritband på Periferin och debuten var mycket efterlängtad. Bandet som består av ca 3-5 personer (troligtvis vet dessa gossebarn inte ens själva hur många de är egentligen) startade för ungefär ett halvår sedan och samtliga medlemmar är viktiga kugGar i det musikaliska kollektivet/skivbolaget Periferin som närmast förknippas med Skellektronica. I Salenkos fall handlar det dock inte om Skellektronica, Salenko är enligt mig och när det är som bäst - pop. Smutsig pop som låter mer Luleå än något annat Skellefteåband tidigare gjort. Det finns radiohitpotential i musiken utan att för den skull på något sätt vara anpassad för att spelas på radio. Det känns enhetligt och i känslan av låtarna finns en ständig röd tråd, även om de absolut inte kan blandas ihop med varandra - detta är en styrka.
EPn är precis som allt annat på Periferin inspelad i replokalsmiljö med sångmickar och utan någon professionell ljudtekniker/producent/mastrare/mixare och allt vad de nu kallas, och detta är charmigt. Ibland. Absolut kan det ha sina fördelar att spela in själv i replokalen - ingen "jävla gubbjävel" lägger sig i, det får fram en äkta skitighet och ger ett ärligt sound, det är billigt... Det finns även nackdelar. Cretaceous Scene låter ärlig, smutsig och originell, trummor och gitarrer låter var för sig väldigt bra måste jag erkänna, men när alla instrument öser på tillsammans skapas en klump av gitarrer och ljud, en kaka, som jag inte tycker om. Det är aningen ojämna volymer ibland och det är ganska ofta som instrumenten dränker varandra. Detta tillsammans med ett sångljud som jag inte tycker passar till den i övrigt poppiga musiken och som dränks under refrängen på skivans slagkraftigaste låt CBRN, är det jag har att anmärka på, i övrigt är detta det bästa jag har hört från Skellefteå under 2010 och jag längtar efter att få höra mer av detta band.
Betyg: 7/10
http://www.myspace.com/salenko1994
http://www.periferinac.blogspot.com/
/Anton
Periferin
Tillsammans med Üni Foreman har Salenko sedan de startade varit mitt favoritband på Periferin och debuten var mycket efterlängtad. Bandet som består av ca 3-5 personer (troligtvis vet dessa gossebarn inte ens själva hur många de är egentligen) startade för ungefär ett halvår sedan och samtliga medlemmar är viktiga kugGar i det musikaliska kollektivet/skivbolaget Periferin som närmast förknippas med Skellektronica. I Salenkos fall handlar det dock inte om Skellektronica, Salenko är enligt mig och när det är som bäst - pop. Smutsig pop som låter mer Luleå än något annat Skellefteåband tidigare gjort. Det finns radiohitpotential i musiken utan att för den skull på något sätt vara anpassad för att spelas på radio. Det känns enhetligt och i känslan av låtarna finns en ständig röd tråd, även om de absolut inte kan blandas ihop med varandra - detta är en styrka.
EPn är precis som allt annat på Periferin inspelad i replokalsmiljö med sångmickar och utan någon professionell ljudtekniker/producent/mastrare/mixare och allt vad de nu kallas, och detta är charmigt. Ibland. Absolut kan det ha sina fördelar att spela in själv i replokalen - ingen "jävla gubbjävel" lägger sig i, det får fram en äkta skitighet och ger ett ärligt sound, det är billigt... Det finns även nackdelar. Cretaceous Scene låter ärlig, smutsig och originell, trummor och gitarrer låter var för sig väldigt bra måste jag erkänna, men när alla instrument öser på tillsammans skapas en klump av gitarrer och ljud, en kaka, som jag inte tycker om. Det är aningen ojämna volymer ibland och det är ganska ofta som instrumenten dränker varandra. Detta tillsammans med ett sångljud som jag inte tycker passar till den i övrigt poppiga musiken och som dränks under refrängen på skivans slagkraftigaste låt CBRN, är det jag har att anmärka på, i övrigt är detta det bästa jag har hört från Skellefteå under 2010 och jag längtar efter att få höra mer av detta band.
Betyg: 7/10
http://www.myspace.com/salenko1994
http://www.periferinac.blogspot.com/
/Anton
Masshysteri - Masshysteri
Umeåbandet Masshysteri släppte 2009 sitt debutalbum Vår Del Av Stan och blev självklart snabbt populära bland alla mina vänner. Nu är man tillbaka med den självbetitlade uppföljaren som jag idag ska resencera.
Masshysteri handlar om samhällskritisk punkrock. De flesta låtarna ser ut så här: Basen och en gitarr matar en mollig ackordföljd till trummisens intensiva åttondelar på öppen high-hat medan en gitarr spelar en snygg gitarrslinga. Intensiteten tas ner till versen för att sedan tas upp igen i en refräng som ska funka som ett slag i ansiktet. Ofta med en melodislinga som sätter sig på huvudet och stannar där. Texterna handlar om vardagliga saker som snutar som inte kan höra musiken och helgens fester i Vänortsparken, och inne i allt det vardagliga får man en känsla av att Masshysteri tycker att alla som inte är som dom är dumma i huvudet. Även kritiken riktad mot Gud och Jesus finns där hela tiden. Detta recept på en Masshysteri-låt gäller både för debutalbumet och för nya Masshysteri.
Masshysteri skulle kunna vara ett av alla dessa band som lyckas med en eller ett par refränger, får en hit och får släppa massa skivor trots att folk bara vill höra den där låten med bra refräng. Ärligt talat är jag lite förvånad att Masshysteri inte är ett sådant band. Starkt av ett band från Umeå att ha kapaciteten att skriva så många grymma melodier och texter som sätter sig på hjärnan. Skivan skulle bli olidlig om man skulle tvingas lyssna på 10 meningslösa låtar som alla lät likadant och sedan en låt som var bra. Men detta gäller som sagt inte Masshysteri och jag blir nästan tagen då jag lyssnar igenom skivan och inser att refränger på låtar som Dom Kan Inte Höra Musiken, Masshysteri Del Två och Beskjutna är alldeles fantastiska.
Jag är väldigt osäker på vad jag ska sätta för betyg på den här skivan. Hade jag varit ett större fan av denna typ av musik hade betyget blivit väldigt högt. Tror säkert att det finns många som skulle ge den här skivan 9/10 men då det inte är min favoritgenre så får det bli 8/10. Jag är faktiskt inte säker på att jag gett betyget om bandet varit från Stockholm, då hade det kanske blivit en 7a men nu då Masshysteri är från Umeå så blir det så mycket mer imponerande att de kan skriva så här kompetent musik. Av någon anledning..
Betyg: 7 av 10
Bästa Spår: Dom Kan Inte Höra Musiken
/Elias
Kristian Anttila
Kristian Anttila - Turnéavslutning i Piteå
Den energiske Göteborgaren avslutade sin vårturné på Akusticum i Piteå. Cirka 100 personer hade letat sig till spelningen och de mest inbitna fansen blev troligtvis inte besvikna. Anttila spelar en mycket simpel indiepop och ljudet var väldigt likt ljudet på inspelningarna. Spelningen innehöll ett antal hits och även några nya låtar som kommer på den kommande skivan. Låtarna är väldigt lika varandra och det är ibland svårt att skilja dem åt, detta blev ännu tydligare live. På scenen var Anttila och hans band väldigt energiska men ofta såg det ut som om de spelade lite för sig själva, en bättre gemenskap bland musikerna på scenen hade varit önskvärt. Dessutom förekom några små spelfel vilket är mänskligt och absolut förståerligt när man öser som de gjorde på scen, men det drar ner helhetsbedömningen en aning.
Mellansnacket var oftast en hyllning till publiken som verkligen var med på noterna och gick igång på detta. Dock tycker jag att det verkade som om herr Anttila tagit kanske en öl för mycket innan spelningen och när han skulle säga något djupare än "Piteååå" så föll det ganska platt. Ur en partysynvinkel så hade konserten kanske fått ett litet högre betyg men som konsert, sett från sidan ett litet lägre betyg. 6/10 är en kompromiss mellan detta.
Betyg: 6/10
/Anton
Den energiske Göteborgaren avslutade sin vårturné på Akusticum i Piteå. Cirka 100 personer hade letat sig till spelningen och de mest inbitna fansen blev troligtvis inte besvikna. Anttila spelar en mycket simpel indiepop och ljudet var väldigt likt ljudet på inspelningarna. Spelningen innehöll ett antal hits och även några nya låtar som kommer på den kommande skivan. Låtarna är väldigt lika varandra och det är ibland svårt att skilja dem åt, detta blev ännu tydligare live. På scenen var Anttila och hans band väldigt energiska men ofta såg det ut som om de spelade lite för sig själva, en bättre gemenskap bland musikerna på scenen hade varit önskvärt. Dessutom förekom några små spelfel vilket är mänskligt och absolut förståerligt när man öser som de gjorde på scen, men det drar ner helhetsbedömningen en aning.
Mellansnacket var oftast en hyllning till publiken som verkligen var med på noterna och gick igång på detta. Dock tycker jag att det verkade som om herr Anttila tagit kanske en öl för mycket innan spelningen och när han skulle säga något djupare än "Piteååå" så föll det ganska platt. Ur en partysynvinkel så hade konserten kanske fått ett litet högre betyg men som konsert, sett från sidan ett litet lägre betyg. 6/10 är en kompromiss mellan detta.
Betyg: 6/10
/Anton
