The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt
Den här skivan är inte jätteny, typ en månad gammal men känner ändå att jag måste recensera den eftersom jag en gång i tiden recenserade The Tallest Man On Earth's första skiva på the application-bloggen. Här kommer alltså uppföljaren.
Leksand's finest Kristian Mattson är tillbaka för sin andra skiva med sitt alter-ego The Tallest Man On Earth. Fortfarande handlar det om enkla folkdoftande poplåtar ihopsnurrade av frekvent gitarrplock och en intensiv, darrig stämma. Skillnaderna på den nya skivan, The Wild Hunt, och den förra, Shallow Grave, är egentligen ganska få. Det skulle vara svårt att säga vilka låtar som är från vilken skiva om man inte visste det. Men det finns väl egentligen ingen anledning av ändra på ett vinnande koncept. Shallow Grave gav Kristian Mattson stora framgångar i USA där han bland annat fick följa med allas vår husgud Bon Iver på turné som förband.
Som sagt så handlar det om enkla låtar med bara gitarr och sång och jag tror inte att jag är helt fel ute om jag påstår att Mattson lyssnat en del på Bob Dylan genom åren. Det är närmast omöjligt att inte dra paralleller mellan dessa två och jag tror absolut att många ser denna klara influens som något avtändande men det tycker jag är lite löjligt, det är väldigt tydligt att Mattson är en oerhört begåvad låtskrivare som har mycket annat än Dylan i ipoden. Jag tror inte heller att Kristian Mattson skulle vilja att jag pratade om Bob Dylan i en recension så jag ska gå vidare med vad jag tycker om den här skivan.
Jag fullkomligt älskade TTMOE's första platta Shallow Grave och visst tycker jag även att The Wild Hunt är en bra skiva. Men ändå inte i samma klass som debuten. Varför då? Det är ju i stort sett samma koncept och Mattson borde blivit en mer erfaren låtskrivare och vara benägen att producera ännu bättre låtar? Jag är faktiskt inte riktigt säker själv på varför jag inte gillar den nya skivan lika mycket. Det kan vara så att jag tappat intresset för denna typ av musik litegrann och att Shallow Grave kom perfekt in i mitt liv för två år sen. Men egentligen tror jag att det handlar om att Shallow Grave känns aningen ärligare och mer direkt än The Wild Hunt. Texterna är fortfarande väldigt bra men kommer inte riktigt upp i samma nivå som lysande textrader som "And I will drive it like a shepherd to the sun
It's the easiest decision I have done
Come follow down the highway once trailed by my golden calf
Oh, the blizzard's never seen the desert sands" från Shallow Grave. Även melodierna i vissa låtar känns lite väl snabbt ihopskrapade. Shallow Grave har inte en enda dålig låt, kan tyvärr inte säga detsamma om The Wild Hunt då det finns några låtar i skivans mitten- och slutdel där melodierna som sagt brister lite. Hypade låten King of Spain är kanske TTMOE's mest intetsägande låt och You're Going Back känns väldigt pretentiös.
It's the easiest decision I have done
Come follow down the highway once trailed by my golden calf
Oh, the blizzard's never seen the desert sands" från Shallow Grave. Även melodierna i vissa låtar känns lite väl snabbt ihopskrapade. Shallow Grave har inte en enda dålig låt, kan tyvärr inte säga detsamma om The Wild Hunt då det finns några låtar i skivans mitten- och slutdel där melodierna som sagt brister lite. Hypade låten King of Spain är kanske TTMOE's mest intetsägande låt och You're Going Back känns väldigt pretentiös.
Men det är ju The Tallest Man On Earth det handlar om så självklart hittar man guldkorn även på detta album. De tre första låtarna med inledande titelspåret The Wild Hunt i spetsen skulle alla lätt ta en plats på Shallow Grave. Även The Drying of The Lawns är en mycket vacker låt som jag verkligen hoppas få fälla en tår till i sommar på Way Out West.
The Wild Hunt lyckas trots kritiken klättra över en 7a och få betyget 8/10 då högstanivån är skyhög!
/Elias
Franz Ferdinand - Live in concert
Franz Ferdinand - Live in Concert
Silent Sea Productions
Franz Ferdinand stal alla indierockälskares hjärtan när de slog igenom med dt självbetitlade albumet Franz Ferdinand 2004 och följde sedan upp med det finfina albumet You could have it so much better året efter. Live DVD'n Live in Concert släpptes efter dessa två album och skulle kunna vara magnifikt bra. Det är det inte. DVD'n innehåller två konserter, en från en festival i Holland och en från en festival i Tyskland I stort sett samma låtar så när som på någon enstaka spelas på båda festivalerna och det är mycket som är gemensamt för båda festivalerna Sången är mycket falsk på båda festivalerna och gitarrljuden lite spretiga och vassa. Det är tydligt att inga backingtracks används och bandet har heller inga extramusiker, det gör ljudet aningen tunt stundtals.
Basisten i FF är på scenen den mest malet placerade människan i världen, han vankar lite av och an och öser inte i närheten lika mycket som de andra, han ser nästan oengagerad ut. Dock är det basisten som står för det grafiska arbetet runt Franz Ferdinand, den konstruktivistiska röda tråd som finns i allt från skivor till affischer, backdrops etc är hans jobb och därför går jag med på att han får stanna i bandet. Tillbaka till DVD'n. När man sätter i filmen i spelaren så möts man av den absolut osexigaste meny som någonsin har gjorts, absolut inget som går i stil med allt annat som rör Franz Ferdinand, som i övrigt är ett rätt sexigt band. Det finns inga intervjuer eller liknande som gör att DVD'n känns exklusiv.
Jag ger denna DVD 2/10, anledningen till att den undviker 1/10 är att låtarna i grunden är väldigt bra och är lyssningsbara de gånger som sångaren Alexander Kapranos håller ihop sången.
Betyg: 2/10
/Anton
I'll explain everything to the geeks
Recension nummer 2 blir på The Nationals nya skiva High Violet.
The National är ett av alla Brooklyn-band som slagit igenom stort på senare år. Man brukar tala om ett speciellt Brooklyn-sound. Detta är dock inget som dessa två syskonpar plus sångaren Matt Berninger vill kännas vid och inte heller ta hänsyn till då man nu gjort sin tredje skiva. High Violet är den otroligt svåra uppföljaren till kritikerrosade Boxer från 2007. Då de bästa skivorna från det förra decenniet skulle utses så fick Boxer plats på en hel del tidningars topp 10. Även jag fastnade ordentligt för Boxer's storslagna arrangemang, sångmelodier och Matt Berninger sympatiska och respektingivande sånginsats.
Till High Violet har arrangemang blivit ännu mer dämpat storslagna. Med dämpat menar jag att de melodier och ackord som bildas av alla stråk- och blåsarrangemang är briljanta men att soundet ibland skulle må bra av att få vara lika storslaget men ännu mer pampigt och desperat. Att instrumenten någon till slut skulle få slå ut i något slags klimax i likhet med band som Arcade Fire och Kent. Ett exempel är låten Runaway som är begåvad med en gudabenådad melodi och vackra nyanser låten igenom. Jag känner dock att låten skulle kunnat bli ännu bättre om lite extra reverb lagts på någon gång och det desperata i textraden " What makes you think I'm enjoying being led to the flood?" fick komma fram ordentligt.
En annan sak som jag kan sakna till viss del är att Matt Berningers användande av sitt låga register inte är lika frekvent som på föregångaren Boxer. Just rösten var en stor del i att jag fastnade för The National överhuvudtaget. Nu hamnar hann ofta i något slags mellanläge där han varken skriker högt som han gjorde på debuten Alligator eller mullrar lågt som på Boxer. Även användandet av piano som leadinstrument är mindre frekvent på denna skiva vilket jag tycker är lite tråkigt.
Produktionen däremot är alldeles enastående. Enligt mig i alla fall, det finns säkert många som skulle tycka att ett smutsigare sound skulle passa bättre för The National men jag tycker att den här produktionen är så pass stilig att det inte går att klaga så mycket. Stråkarna och blåset framhävs på ett otroligt och förmedlar känslor utan att man riktigt tänker på det.
Som ni hör har jag en del att klaga på, men ni får inte tro att jag inte gillar den här skivan för det gör jag verkligen! Problemet är att jag har Boxer att jämföra och High Violet är inte riktigt i samma klass som föregångaren. Men fortfarande finns ett gäng sjukt grymma låtar som Bloodbuzz Ohio, Runaway och Vanderlyle Crybaby Geeks där man verkligen fått in träffsäkra sångmelodier. Även första spåret Terrible Love förtjänar en omnämning. High Violet är en skiva med en hög lägstanivå och en del solklara toppar och det gör att betyget räcker till 8/10.
Bästa spår: Bloodbuzz Ohio
/Elias
Get back tonight and it works just fine
Välkommen till vår nya musikblogg! Vi som kommer att skriva heter Elias Wahlberg och Anton Fahlgren, vi kommer att recensera nya skivor och alla konserter vi ser både här i stan och på eventuella utflykter vi åker på. Även Ep's från lokala band kommer att recenseras och allt från Periferin kommer att få 10/10.
Den första skivan att resenceras blir Woods nya album At Echo Lake som släpptes för cirka två veckor sedan!
Woods leds av sångaren och låtskrivaren Jeremy Earl som tillsammans med sina bandvänner gått ihop för att göra bandets andra skiva på två år och deras femte skiva totalt. Precis som på 2009 års Songs of Shame handlar det om 11 indiefolk-låtar. Produktionen på skivan liknar Songs of Shame ganska mycket och egentligen kör man på det stora hela vidare på det man gjorde på förra skivan. Det är klassisk indiepop med distad falsettsång, halvostämda gitarrer och en hel del skumma synthljud. Precis som på förra skivan återkommer ständigt flörtarna med traditionell rock'n'roll i form av misanpassade gitarrsolon. Skillnaden på skivorna finns i soundet på låtarna då de på At Echo Lake i grunden är mycket gladare än de på Songs of Shame. Men som sagt så känner man igen sig om man lyssnat på Woods tidigare och förändringarna är precis så stora som man kan förvänta sig från ett album till ett annat.
Något som förmodligen är väldigt avtändande för många är Jeremy Earl's röst. Han sjunger med en falsett som låter väldigt barnslig, kanske löjlig i vissa öron. Jag tillhör dock de som tycker att det höjer låtarna från att vara rätt average till väldigt spännande.
Allt som allt en skiva som räddas från att bli rätt tråkig indiepop av Earl's röst, den lo-fi-aktiga produktionen och melodierna på låtar som Blood Dries Darker, Suffering Season och Get Back. Med dessa faktorer inräknade får albumet 7/10 i betyg.
Bästa spår: Blood Dries Darker
/Elias
