spitonastranger

The National är ett av alla Brooklyn-band som slagit igenom stort på senare år. Man brukar tala om ett speciellt Brooklyn-sound. Detta är dock inget som dessa två syskonpar plus sångaren Matt Berninger vill kännas vid och inte heller ta hänsyn till då man nu gjort sin tredje skiva. High Violet är den otroligt svåra uppföljaren till kritikerrosade Boxer från 2007. Då de bästa skivorna från det förra decenniet skulle utses så fick Boxer plats på en hel del tidningars topp 10. Även jag fastnade ordentligt för Boxer's storslagna arrangemang, sångmelodier och Matt Berninger sympatiska och respektingivande sånginsats.

Till High Violet har arrangemang blivit ännu mer dämpat storslagna. Med dämpat menar jag att de melodier och ackord som bildas av alla stråk- och blåsarrangemang är briljanta men att soundet ibland skulle må bra av att få vara lika storslaget men ännu mer pampigt och desperat. Att instrumenten någon till slut skulle få slå ut i något slags klimax i likhet med band som Arcade Fire och Kent. Ett exempel är låten Runaway som är begåvad med en gudabenådad melodi och vackra nyanser låten igenom. Jag känner dock att låten skulle kunnat bli ännu bättre om lite extra reverb lagts på någon gång och det desperata i textraden " What makes you think I'm enjoying being led to the flood?" fick komma fram ordentligt.

En annan sak som jag kan sakna till viss del är att Matt Berningers användande av sitt låga register inte är lika frekvent som på föregångaren Boxer. Just rösten var en stor del i att jag fastnade för The National överhuvudtaget. Nu hamnar hann ofta i något slags mellanläge där han varken skriker högt som han gjorde på debuten Alligator eller mullrar lågt som på Boxer. Även användandet av piano som leadinstrument är mindre frekvent på denna skiva vilket jag tycker är lite tråkigt.

Produktionen däremot är alldeles enastående. Enligt mig i alla fall, det finns säkert många som skulle tycka att ett smutsigare sound skulle passa bättre för The National men jag tycker att den här produktionen är så pass stilig att det inte går att klaga så mycket. Stråkarna och blåset framhävs på ett otroligt och förmedlar känslor utan att man riktigt tänker på det.

Som ni hör har jag en del att klaga på, men ni får inte tro att jag inte gillar den här skivan för det gör jag verkligen! Problemet är att jag har Boxer att jämföra och High Violet är inte riktigt i samma klass som föregångaren. Men fortfarande finns ett gäng sjukt grymma låtar som Bloodbuzz Ohio, Runaway och Vanderlyle Crybaby Geeks där man verkligen fått in träffsäkra sångmelodier. Även första spåret Terrible Love förtjänar en omnämning. High Violet är en skiva med en hög lägstanivå och en del solklara toppar och det gör att betyget räcker till 8/10.

Bästa spår: Bloodbuzz Ohio