spitonastranger

Soft Powers är ett osignat band från Georgia som just släppt albumet Bad Pop som finns att ladda ner gratis här på nätet. Mycket mer vet jag inte om bandet så jag går vidare med att prata om musiken på albumet.

Soft Powers är drömsk och väldigt drivig indie-pop som för tankarna till Phoenix, fast ännu mindre pretentiöst. Överhuvudtaget låter vissa låtar så där typiskt franska som viss musik gör utan att jag riktigt vet varför. Man kan även dra paralleller med band som Woods. Framförallt falsett-rösten, då den är som mest lo-fi och låter som mest bräcklig, är lik sångaren i Woods. Bad Pop är förmodligen en klassisk heminspelning som bandet gjort helt själva och det låter, precis som man kan tänka sig, inte alltför välproducerat. Den som mixat detta vet absolut vad han håller på med även om soundet i vissa låtar är mer tilltalande än i andra. Överhuvudtaget fastnar jag mer för melodier och ljudbilden i början av skivan då slutdelen nästan börjar låta som sliskig R'n'B på sina håll. Exklusive slutlåten Mary Never Sings Our Songs som är briljant! Skivan är väldigt snyggt sammansatt med en ihopmix av inledande Moon Culture och andra spåret Strawberry Soup som är makalöst bra. Och om jordgubbssoppa skulle smaka lika bra som låten Strawberry Soup är så skulle jag äta som fe-en.

Soft Powers balanserar på linjen mellan att vara bra låtskrivare och att bara vara ett sound men klarar sig ändå på detta släpp med en del bra melodier, fantastiska sångljud och på vissa spår en grym, distad bas. Framförallt är det dock soundet som jag gillar mest, även om det som sagt också håller lägre kvalitet i vissa spår. Betyget räcker till 7/10 för en skiva som jag tycker väldigt mycket om att lyssna på. Låter riktigt smutsigt och bra i en dålig bilstereo en varm höstdag!

Betyg: 7 av 10

Bästa Spår: Dr. Philip David Collins

No Age skiva Nouns från 2008 var skivan som hela noiserock-världen älskade. Den brutala attityden och en sällan skådad intensitet blandat med en känsla för "oljud" som jag beundrar otroligt mycket gör att även jag tycker att Nouns är en av 2008 års bästa skivor. Även EPn från året efter Losing Feeling är bra och därför var förväntningarna på Everything In Between väldigt höga.

Everything In Between låter ganska mycket som No Age har gjort tidigare. Gitarrväggarna och skoningslösheten finns kvar, tredje spåret Fever Dreaming är ett bra exempel på detta, men praktiseras inte i samma utsträckning som på föregångaren. Till denna skiva satsar man lite mindre på crashcymbal och lite mer på något väldigt originellt. Den typen av hyfsat avskalad lo-fi som man hittar på andra spåret på Nouns, Eraser hittar man också här i låtar som Life Prowler och Sorts. Dessa låtar, och många fler på skivan, känns väldigt nyskapande och bruset och oljuden som No Age är världsledande på får en perfekt roll i ljudbilden. Everything In Between innehåller även en del instrumentala låtar där syntar och brus får ta all plats. Dessa låtar funkar riktigt bra som en paus från sången som även på detta släpp är, om än sjukt bra, till viss del atonal.

Produktionen är lite torrare än tidigare No Age-släpp. Speciellt skillnaden från ganska friskt reverbade EPn Losing Feeling är rätt stor. Mycket av tjusningen med No Age är just soundet och ljudet och jag tycker att man fått till det ännu en gång även om jag tror att vissa kommer sakna några av käftsmällarna man får på Nouns.

Totalt sett så ser jag Everything In Between som en riktigt bra skiva om än inte riktigt lika bra som Nouns. Jag saknar tyvärr att bli slagen av stolen som man en gång blev av låtar som Teen Creeps och Brain Burner. Fever Dreaming och Depletion som är några av denna skivas käftsmällar funkar inte riktigt lika bra. Men bra låtar finns det utan tvekan! Båda de två inledande spåren Life Prowler och Glitter är fantastiskt bra. Även trummaskinsdrivna Dusted och avslutande Chem Trails är riktigt bra låtar. Betyget blir 8/10 för en skiva med ett grymt sound, mycket kreativitet och fint låtskriveri.

Betyg: 8 av 10

Bästa spår: Glitter