spitonastranger

Halcyon Digest inleds med den oväntade "balladen" Earthquake som faktiskt är snarlik öppningslåten på 2008 års Microcastle, Cover Me (Slowly). Med den stora skillnaden att Earthquake innehåller ett drömskt beat istället för vanliga trummor. Personligen är jag inte särskilt förtjust i inledningen då det känns aningen omotiverat med ett beat men kanske är det en försmak på vad Deerhunter kommer att vara i framtiden, vem vet. Resten av skivan går i ungefär samma stil som bandets tidigare album. Man kan, precis som förut, hitta en del noise och experimentella ambitioner i musiken och man känner igen Deerhunter. Men det finns skillnader. En sådan är att Halcyon Digest känns aningen mer tillbakadragen än tidigare släpp av bandet och inte lika direkt på. Den framfusiga indierocken får i många fall stå åt sidan för något mer hypnotiserande. En annan skillnad är att det är mer välproducerat än innan, det låter alltså inte lika burkat som det ofta gör på Deerhunters fantastiska EP från förra året Rainwater Cassette Exchange. Och även om jag nog gillar ljudbilden på andra släpp mer så trivs jag rätt okej med soundet även här. En del riktigt bra sångljud har man vaskat fram och även gitarrerna lyfts fram på ett bra sätt i vissa låtar.

Låtskrivarmässigt presterar Deerhunter som vanligt med många snygga hookar och experimentella arrangemang. Lättlyssnade Basement Scene är fin även om den hade mått bra av superdistad sång och mer gitarrskrik. Coronado är riktigt kompetent och bra indierock, saxofonen gör sig på något sätt helt okej. Memory Boy har en väldigt bra melodi och ett snyggt sound även om munspelets(?) medverkan kan diskuteras.

Det finns även sämre moment på skivan som fjärde spåret Sailing som har ett väldigt icke tilltalande sound. Bradford Cox röst gör sig dåligt och bruset i bakgrunden är ett illa valt tillbehör.

För att summera så är Deerhunters Halcyon Digest en ganska jämnbra skiva med en del små dalar och några rätt höga toppar. Men det är inte det bästa bandet gjort och betyget räcker "bara" till 7 av 10 även om jag för det mesta tycker att skivan är trevlig lyssning. Medelnivån är helt enkelt lite för låg.

Betyg: 7 av 10

Bästa spår: Desire Lines

Tidigare i år släppte TTMOE sin andra skiva The Wild Hunt som jag tyckte var snäppet sämre än debuten Shallow Grave. Den fick trots det en 8 i betyg här på bloggen. Nu kommer en EP som går i samma stil som båda skivorna, gitarr-plock och sång. Ända egentliga skillnaden i instrumentation är att Kristian Mattson faktiskt använder sig av elgitarr för första gången i låten The Dreamer. Men det återkommer vi till.

Kvaliten på den här EPn skiftar. Första låten Little River är väldigt klassisk TTMOE och är en väldigt bra låt. Skulle vara en grym mittenlåt på första skivan Shallow Grave. Andra låten The Dreamer är som jag nämnde lite annorlunda. Spelet på elgitarren känns under vissa delar lite nybörjaraktigt vilket är konstigt då man vet vilken bra gitarrist Mattson är. The Dreamer har i alla fall kanske den mest klassiska poprefrängen TTMOE någonsin levererat. Värd vilken hitlåt som helst. Jag gillar även den friskt delayade andragitarren som ligger i bakgrunden på mellanspelet. Tredje spåret Like The Wheel är det bästa spåret och det enda som jag riktigt faller pladask för. Även den är en väldigt typisk TTMOE-låt, produktionen är dock kanske mer vintage än något han producerat tidigare. Triol-melodin på mellanspelet är att dö för! Fjärde låten Tange In This Trampled Wheat och femte spåret Thrown Right At Me är mycket svagare låtar. Väldigt intetsägande båda två. Blues-benden på sista låten är en av få ljusglimtar.

Där har ni EP:n rakt igenom och som ni märker tycker jag att den är svagare än både första och andra skivan. Bör även nämna att hans texter som jag beundrat så mycket har börjat upprepa sig lite väl mycket. Ord som lily, river, bird och meningen What the hell har förekommit lite väl många gånger nu. Vet inte riktigt var TTMOE borde ta vägen härifrån. Kanske har Mattson nästan slut på låtar på ackorden G EM C D och då finns det ingen anledning att vara kvar på den hylla han lagt sig tillrätta i fyra släpp nu. Något måste göras och nästa skiva kommer bli sjukt spännande. Risken finns väl dock att vi får vänta rätt länge. Sometimes The Blues Is Just A Passing Bird EP är ganska nära en sjua i betyg men den är så pass mycket sämre än The Wild Hunt att det måste bli en 6a.

Betyg: 6 av 10

Bästa spår: Like The Wheel

Ceremony är ett amerikanskt band som praktiserar old-school hardcore á la Black Flag och Suicidal Tendencies. Det är egentligen nästan det enda man kan säga om den här skivan då det är det övergripande intrycket man får då man lyssnar. Textraden "Sick of Black Flag" i öppningsspåret Sick summerar det hela på ett fantastiskt sätt. Ceremony har, efter alltför många lyssningar, helt enkelt lessnat på alla Black Flags låtar. Och eftersom de inte kan be sina hudgudar skriva nya så har man tagit saken i egna händer och skrivit ett gäng låtar, till synes för sin egen njutning. Detta är förmodligen inte sant men det är känslan man får.

Att ha Black Flag och alla andra fäder till hardcoren som förebilder är förstås inget dåligt egentligen och det finns en del schysta spår på den här skivan. Svängiga M.C.D.F och Blur-iga The Doldrums(Friendly City) för att nämna ett par. Skriken i slutet på Open Head bör också nämnas som en stark del av skivan. Ljudbilden är respektabel trots att diskantbasen kapar bort gitarren då och då och skriken/sången är väl... okej, antar jag. Ross Farrars röst skiftar i sound ganska friskt mellan låtarna, och därmed även kvaliten på sången.

Betyget blir 5/10 för en helt okej skiva med några spår som gör mig uppspelt men alldeles för många som går obemärkt förbi. Omslaget till skivan får dock ett rätt högt betyg, snyggt!

Bästa spår: M.C.D.F

Sättningen i det här fyrmannabandet är trummor, gitarr, altsaxofon och tenorsaxofon. Tillsammans bildar dessa fyra instrument helt jävla sjuka låtar innehållande obehagligt naturliga oljud som i stort sett är omöjliga att kategorisera. Kanske skulle man säga noise, eller kanske någon långt avvikande del längst, längst ut i genren frijazz. Men att kategorisera Little Women är väldigt missvisande då det närmast låter som tortyr. Låt mig förklara. Vissa skulle säkert se det som tortyr att behöva lyssna igenom detta 40 minuter långa album, men det jag egentligen tänker på då jag säger tortyr är att det låter ungefär som man tänker tortyr. Skulle någon säga åt mig att göra en låt som lät som tortyr skulle jag försöka låta som Little Women. "Sinnesrubbning", "mind-fuck", "vafan?" "frispel" och "bärsärkagång" är andra ord som jag associerar med denna skiva. Det är förbannat svårt att förklara vad det här är egentligen, lyssna själva vetja, men på det stora hela handlar det om en trummis som försöker slå på allting samtidigt, en gitarrist som är expert på extremt dissonant hamrande och två saxofonister som till detta lägger en matta av ljud där popharmoniken skickas åt helvete.

Hur låtskrivarprocessen går till i Little Women har jag ingen aning om, faktum är i alla fall att det, trots att det kan låta som ett jam där alla spelar vad fan de vill, på något sätt känns väldigt välgjort. Throat är inget hafsverk och säga vad man vill om musiken men Little Women framkallar de känslor som jag tror de är ute efter att få fram. Ibland skrattar jag då jag lyssnar på Throat, ibland gapar jag bara. Det är en orgie i banalt låtskriveri som verkligen tränger in under skinnet. Skivan lämnar ingen oberörd, på både gott och ont.

Fjärde låten, Throat IV, som står ut ordentligt mot de andra låtarna med sin stundtals väldigt melodiösa och till och med snygga harmonik, får jag se som min favorit för att den är just ackordisk och melodisk. Bortsett från den låten så bör Throat III nämnas som ett fint rytmiskt hantverk. Skivan får 6/10 i betyg av mig, framförallt för spåren den sätter och den fantastiska "vad fan är det här-känslan" den framkallar. Jag tror säkert att den skulle kunna få ett högre betyg av någon som är mer insatt i denna typen av musik än jag. Men all heder till Little Women om inte annat för en av årets mest minnesvärda skivor! Någon som har någon åsikt om Throat och Little Women? Skulle vara väldigt spännande att höra!

Betyg: 6 av 10

Bästa spår: Throat IV

/ELIAS

Både Arcade Fires storslagna debut Funeral och den fantastiskt väl sammansatta uppföljaren Neon Bible har en plats bland de trettio bästa albumen någonsin. Därför var mina förväntningar på The Suburbs höga. Då jag hörde singlarna The Suburbs och Month Of May på Arcade Fire's hemsida blev jag väldigt förvånad över soundet. Första singeln och titelspåret kändes väldigt lättsmält och oambitiös för att vara Arcade Fire medan Month Of May var 10 gånger så mycket rock'n'roll som bandet någonsin låtit. Då jag lyssnar på hela albumet inser jag att det faktiskt är ett väldigt ambitiöst verk och att övergången från förra plattan känns ganska naturlig. Man känner igen Arcade Fire och även denna skiva är väl sammansatt med en väldigt fin röd tråd.

Däremot fastnar jag inte alls för själva låtmaterialet då jag lyssnar de första gångerna. Det känns på de flesta ställen väldigt platt och som om Arcade Fire aktat sig för att göra bra hooks. Jag inser förstås att alla låtar kommer att växa men första intrycket är ändå oväntat känslolöst. Och precis som första mötet vill förtälja så är detta inte alls ett lika starkt släpp som de två tidigare albumen. Kanske beter jag mig för mycket som ett "gammalt" bittert fan av bandet då jag lyssnar men jag kan inte komma ifrån att jag saknar skrikande fioler som flyter runt på för höga toner och kanske framförallt Win Butler's desperation i rösten som man får höra alldeles för sällan på denna platta.

Ändå har jag stor respekt för Arcade Fire och detta album. Bandet vet fortfarande vad de håller på med, det är tydligt. Det bjuds på en del fina arrangemang där gitarrerna på Suburban War samt orgeln och taktförskjutningen på tredje spåret Modern Man står ut. Och trots brist på låtar som knockar mig så är de allra flest helt okej. Velvet Underground-iga City With No Children och discodängan Sprawl II (Mountains Beyond Mountains) förtjänar omnämningar som riktigt fina låtar.

The Suburbs får 7/10 i betyg men ni ska ta det med en nypa salt då det finns en hyfsad chans att låtarna kommer att växa ännu mer.

Betyg: 7 av 10

Bästa spår: Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)

Precis som i stort sett alla band som överhuvudtaget har något att göra med noise-rock så lades grunden till Women och den musik de spelar idag år 1967 då The Velvet Underground släppte sitt debutalbum. Och även om låtarna på Public Strain och The Velvet Underground & Nico i många fall inte är särskilt lika så tänker jag ändå att noiset på Velvets Underground's Black Angel's Death Song skulle kunnat ligga i bakgrunden på vilken som helst av låtarna på Public Strain. Allt är bara draget ett litet steg längre. Det ska dock sägas att denna tydliga influens aldrig blir för tydlig och Women skapar något eget, ett sound som för hela världens lo-fi-fantaster samman under ett enat "Så jäääävla bra det här är!".

Låtskrivarmässigt imponerar Women till en viss grad. Som med många andra noiseband så koncentreras det aningen för lite på melodierna, och visst kan en platta funka utan att alla låtar har bra melodier men då behövs något mer. Något mer än bara ett sound. No Age klarar sig genom att göra allt till ett slag i ansiktet, Pavement gör det med ett fuck you åt det klassiska etablissemanget och Women gör det med en rytmik som håller musiken intressant. Om melodierna inte är framstående behöver jag något som gör att jag ändå lyssnar på musiken koncentrerat. Women ger mig det i låtar som Heat Distraction och China Steps, ja egentligen nästan alla låtar hålls intressanta och det ska bandet ha cred för. Bäst är det dock då melodierna funkar perfekt som i inledande Can't You See som packas på ett perfekt sätt ljudmässigt.

Public Strain får 7/10 av mig, jag blir slagen av stolen för få gånger för ett högre betyg men det är hela tiden trivsamt och oftast faktiskt riktigt bra.

Betyg: 7 av 10

Bästa spår: Can't You See