spitonastranger

The National fortsätter att prestera med en skiva som är supersnygg rakt igenom egentligen. Problemet med skivan är att den alltför ofta bara är just snygg, och inte särskilt intressant. Låtar som Afraid Of Everyone, Anyone's Ghost och England har melodier som inte alls är så putsade som man nuförtiden nästan kräver av The National. Den skyhöga toppen Bloodbuzz Ohio, som är en av årets bästa låtar, plus en handfull låtar till gör att skivan ändå håller hög kvalitet men jag står fast vid att 2007 års Boxer är ett mer komplett album.

Dark Night Of The Soul får ett stort plus bara för att samarbetet är sjukt nice. Dangermouse, fantastiske Mark Linkous aka Sparklehorse och legenden David Lynch. Plattan funkar så att Dangermouse och Sparklehorse skriver musiken och utvalda artister skriver en text och sjunger låten. Resultatet blir förstås blandat då kvaliten på artisterna är blandad. Då det är som bäst är det är det bland de bästa som händer musikåret 2010. Ett par exempel på det är inledande Revenge med The Flaming Lips Wayne Coyne på sång och Star Eyes (I Can't Catch It) insjungen av en autotunad David Lynch. The Pixies sångare Black Francis bjuder på ett av de sämre spåren och överraskande nog hittar vi även Grandaddy's Jason Lytle bakom micken på ett par av de sämre låtarna. Men, allt som allt är detta ett coolt samarbete och ett fint resultat då det vore omänskligt med 13 klockrena låtar på en sådan här skiva.

Känslan av att uppföljaren till succén Nouns skulle bli ett platt fall var stark innan släppet av Everything In Between, och precis som jag sa i min recension tidigare i år så är denna skiva inte lika bra som föregångaren. Något platt fall blev det dock inte tal om. Everything In Between bjuder på såväl knockouts som finare stunder och landar i en perfekt mix av syntnoise, atonal sång och simpla men trollbindande trummor.

Japandroids visar med No Singles att man är ett par av noiserockens skickligaste låtsnickrare med sina tvära vändningar och fantastiska popharmonik. Jag blev slagen av stolen av debuten Post-Nothing och då man lyssnar på No Singles, som är material från bandets tidiga Ep's inser man att Japandroids varit en talangfull bubbla som väntat på att få spricka ett bra tag. Lyssna på Darkness On The Edge Of Gastown, Press Corps och Lucifer's Symphony.

Slängde kanske lite väl mycket praise över den här skivan i min recension från tidigare i år. Kanske för att jag började bli less på att ge 7or och 8or till alla skivor, vem vet. En plats på topp 10 förtjänar den i alla fall. Det är charmigt, perfekt producerat och melodiöst. Denna blandning toppat med en gnutta hasch gör den här skivan till den sjätte bästa från 2010.

Masshysteri, punkens räddare, presterar med det självbetitlade andra albumet nästan ännu bättre än man gjorde på debuten. Allt låter ganska likadant, men allt låter sjukt bra. Varje låt ger mig någonting, aldrig slarvas det med melodier eller texter. Gediget och fan så bra!

Årets "grower" blev Public Strain. Vid min tidigare recension var jag, om än imponerad, aningen skeptisk. Allt det negativa fick jag dock äta upp och så här någon månad senare sitter vi här med Women's Public Strain som den fjärde bästa skivan från 2010. Soundet är nästintill perfekt och låtarna är exakta, kreativa och ständigt spännande. Inledande Can't You See är en av de bästa låtarna jag hört detta år. Plus för ett av årets snyggaste omslag.

En annan "grower" från i år var Villagers debut Becoming A Jackal. Tyckte visserligen att det lät rätt bra då jag lyssnade de första gångerna men det var då jag återupptog lyssnandet efter ett par månaders paus som jag plötsligt började höra vilka fantastiska låtar Conor O'Brien skrivit. Mixen är väl kanske inte det bästa vi hört i år men produktionen är oerhört genomtänkt och nästan nyskapande. Melodiskt är det klockrent och texterna faller mig ypperligt i smaken. Komplicerad engelska och ett sjukt bra flow hela tiden. Har även hittat den där röda tråden som jag saknade då jag skrev min recension. Nummer tre från i år alltså, Villagers. Remember the name folks!

Kristian Mattson och The Tallest Man On Earth känns som någonting som ständigt återkommer och skänker evig glädje till folket. The Wild Hunt är som jag avslöjade tidigare i år inte riktigt lika bra som Shallow Grave men även denna skiva har växt och sträckt sig ända fram till en andraplats på denna årslista. Förklaring känns överflödig på något sätt. Lyssna på de tre första spåren så förstår du.

På något sätt känns det här lite fel. Årets bästa släpp, som hade varit rätt solklar etta på denna lista om det hade varit ett album, kommer ni att hitta högst upp på listan av årets bästa EP's som kommer snart. Därför känns det lite konstigt att ge prisernas pris till det som egentligen är det näst bästa släppet. Men! En etta måste vi ju ha och även om inledningen lät aningen negativ så är årets bästa album en makalöst bra skiva. Min ständige bäste vän Adam Green frälser mig igen ett av hans starkaste släpp någonsin. Med Minor Love tar Green steget mot ett alternativare sound. Ett steg som alltför få musiker idag väljer att ta. Det finns åtskilliga exempel på band som gjort grymma första skivor och sedan gått närmre och närmre mot det som gemene man gillar istället för att behålla sin integritet. Green tar alltså det motsatta steget, och han gör det med bravur. Som vanligt är det melodierna och framförallt texterna som gör Green så bra, men här hittar han även helt tillbaka till perfekt instrumentation och produktion som han stundtals tappat, framförallt på förra skivan Sixes And Sevens. Jämnt är det som vanligt, med toppar som Boss Inside, Give Them A Token och Oh Shucks. Keep 'em records coming Adam!

_______________________________________________________________________________________________

Där är dom alltså, årets bästa skivor. Listan över 2010 års bästa Ep's och låtar kan ni förvänta er inom kort, håll till godo.

/Elias